Aftonbladet – 9 november 1850, sida 2

plocka ris i alla mina skogar, och om också itei friska grenar kommer deribland, så skall ag ingenting säga. Var lugn; jag gifver er ullkomlig nåd! Med stor förundran betraktade qvinnan de båda besynnerliga menniskorna, som stodo framför henne, Baasen med sitt beskyd:arelika ansigte, och drängen, som gjorde synbart våld 0å sig för ait icke skratta. Ja, mor lilla! upprepade Baasen. Ni får söka ris i alla mina skogar. I I det ban sade detta visade han med hanlen rundt omkring, som om hela trakten till: hörde honom. Den fattiga qvinna gick nigra steg tillbaka ör att upptaga sin risknippa, och snyftade med acksam rörelse: Gud signe er för er godhet, herr baron! Baas Gansendonck kände sig genomströmmad fen ljuf rysning och hans ansigte sken, såsom bestråladt af lyckans sol. xQvinna, qvinnal kom då hit! ropade han. ;Hvad sade ni? Jag förstod det ickel nÅtt jag tusende gånger tackar er, herr ba on! upprepade rissamlerskan. . Baas Gansendonck kände i fickan, upptog stt silfvermynt, räckte det åt qvinnan, och ade med tårade ögon till henne: Der, mer lillal gör er också en gång en slad dag, och kom alla söndagsaftnar i vinter bort till den helige Sebastian! Ni siall få ved och bröd i öfverflöd! Gå nu bara heml Med dessa ord lemnade han qvinnan och ikaså hastigt skogen. Han gret så att tårarna rullade öfver kinderna på honom. Drängen, som märkte det, torkade sig också i ögonen med jackärmen. ,Det är underbart, snyftade ändtligen Baasen, att jag inte kan se någon lida, utan att mitt bjerta är färdigt att bristal, Inte jag heller, Baasl! Hörde du det, Kobe? Qvinnan ansåg mig ör herr baronl Hoa hade rätt, Baas!