Aftonbladet – 9 november 1850, sida 2

,Tyst nu lit, Kobe; Vivilja irsakta mak gå heml Ja, Baasl, Kobe följde med största underdånighet i sin herres fotspår. Bida gingo. tankfulla framåt. Baasen tänkte på det sköna namn, som qvinnan gifvit honom; drängen fantiserade om hare med vinsås. . För några ögonblick sedan hade trenne jägare framkommit ur en ekskogoch stodo der au skrattande och skämtande, i det de: beskådade Baas Gansendonck och hans dräng. Det var tre unga herrar, i eleganta jagtkläder, med bössorna under armen. En af dem tycktes noga känna Baasen på den heliga Sebastiann, Han berättade sina följeslagare af hvilken sällsam högmodsdjefvul namnen var besatt, och talade derpå med mycket beröm om hans dotter Lieschen. Kom, kom! ropade han slutligen. Vi äro trötta, låtom oss nu vara lite lustigal. Följ mig; vi gå med Baasen till den belige Sebastian och tömma en flaska. Men talen vördnadsfullt med honom och. gören många komplimenter. Ju narraktigare desto bättrel När han sagt detta sprang han med sitt sällskap öfver det torra diket och skyndade till Baasen, i det ban djupt bugade. sig och helsade honom utomordentligt höfligt. Peer Gansendonck tog sin pelsmössa i båda händerna och bemödade sig att efterapa hvad den unga herrn hade gjort för honom. De båda andra jägarne deltogo likväl ej i dessa komplimenter, utan dolde sig bakom drängens rygg, och hade den största svårighet att icke utbryta i ett högt gapskratt. Nå, herr Adolph, min vänl sade Baasen, hur står det till med-er Pappa? Är han alltjemt lika tjock och fet? Han besöker oss inte mer, sedan han bor i staden, Men från öga, ur sinne, säger ordspråket.. Adolf fattade en af sina skrattande vänner vid handen och drog: honom med våld till Baasen. (Forts, följer.)