Aftonbladet – 8 november 1850, sida 2

Cancellerns framställning., att Wlnämningen ingenting annat är, än en tom formalitet, samt att tillsättningen i sjelfva verket skulle bero af kansleren. Detta förhållande är ingalunda önskligt och fördelaktigt. Det gifves vid universitetet tre slags professorer: crdinarii, extraordinarii och regii, de sista nemiigen sådana, som äro regii ensamt, hvilket bör anmärkas, emedan äfven samtlige öfrige äro regii, såsom utnämnda af konungen. Emellan extraordinarii och regii ensant är en väsentlig skillnad att iakttega. Professores regii, oim de skola finnas, tillkomma, eller böra åtminstone tillkomma, af den anledning, att de äro män, särdeles förljenta om universitetet, som böra belönas eller uppmuntras med en titulär utmärkels8, när ingem profession för tillfället står dem ledig aw söka och erhålla. Vi reflektera ej nu öfver lämpligheten af titlar utan åtföljande tjenstebefattning; wvi tala endast om bruk och häfd och om den rimliga grunden för slik utnämningar. Extraordinarie professorerne deremot få med utnämningen ej biott en titel, utan äfven tillökning i tjenstbefattning, hvarvid nödvändigt får förutsättas, att de både förtjena sin befordran och äro för universitetet behöfliga inom utvidgad verksamhetssfer. Vid utnämnandet af professores regii är endast frågan om en titel, som väl må betraktas såsom en uppmuntran för framtiden, men egentligen är en belöning för inlagda förtjenster: en dylik utnämning är ett slags bokslut med den akademiske tjenstemannen, hvarigenom denne hvarken får löneförhöjning eller ökade pligter för framtiden. Men vid utnämningen af extraordinarie professorer är förhållandet ett annat: här blir fråga om förhöjd lön, ett ökadt tjensteåliggande, samt framförallt kunskaper och skicklighet för en utvidgad lärareverksamhet. Frågan blir då, huruvida kansleren ensam och personligen må anses mera omdömesgill vid tillsättandet af extraordinarie professioner, än han enligt lagen betraktas vara vid tillsättandet af de ordinarie; samt huruvida ban ensam bäst må kunna afgöra, om universitetet vid det eller det tillfället är i behof, eller icke, af en extraordinarie professor uti det eller det ämnet. Nu är det visserligen sant, att kanslern alltid har tillfälle att af särskilda fakultetsledamöter eller hela fakulteten inbemta underrättelse om dens eller dens person och akademiska antecedertia, och att ban derigenom, om hen är högsint och rättskaffens, icke behöfver taga miste vid sina utnämningar; men om kanslern sålunda icke kan ega omdöme öfver någon, som till extraordizarie profession kan komma i åtanka, utan genom fakultetens vitsord, hvarföre må då ej fakulteten ega rätt och pligt att officiellt yttra sig öfver utnämningarnes behöflighet och behörighet, samt utnämningarne ske af konungen på kanslerns framställning, på grund af fakultelens underdåniga hemställan ? Derigenom undvekes det sken af väld och godtycklighet, som allmänheten gerna, med eller utan skäl, tycker sig varsna i alla af ensam person beroende utnämningar. Det skefva och menliga i befordringsväsendet, vi nyss omnämnt, bafva vi hittills anmärkt såsom ett ondt endast vid extraordinarie professionerras tillsättande: men en naturlig slutföljd gifver vid handen, att detta samma onda har sammanhing med tillsättningen af de ordinarie professionerna. Ty, hvad än må tyckas stå på papperet, kan det dock med rätta sägas, alt så många extraordinarie professioner, kanslern tillsätter, jemt upp lika minga ordinarie proessioner tillsätter han. Af lagparagrafen kan man ej bevisa, att så nödvändigt skall ske, men af erfarenheten låter det visa sig, att en sådan händelse åtminstone är högst sannolik. Det är först och främst klart, att den, som blifvit extraordinarie professor i ett ämne, måste anses hafva egt och ega företräde före alla i samma ämne för tillfället befintliga lärare, ordinarie professorn ensam undantagen; detta må nu vara verkliga förhållandet eller icke; och vid tillfälle af samma extraordinaries, vid inträffad ledighet, skeende ansökan till ordinarie profession i samma ämne, bör han anses ega ett afgjordt företräde framför på platsen befintliga medsökande, så framt ej flera år förflutit sedan hans utnämnande till extraordinarius, under hvilka någon ny, ovanlig kapacitet hunnit utveckla sig. Att således äfven denna gång inse eller åtminstone anse honom ega förewräde framför medsökande, på grund af innehafvande extraordinarie profession, det hörer till naturen och konseqvensen af ett slikt befordringsväsende, på det att ej vederbörande måtte gifva sig sjelfva dementi för förra gången verkställd befordran. Lägger man härtill, att tillsättandet! af extraordinarie professioner eger sum, ofta utan att någon har kunskap eller ens aning derom på förhand, samt utan att skäl och grunder för en sådan befordran uppgifves, så kan man lätt förutse den händelsen, att mången adjunkt — ty adjunkturerna äro beklagligtvis efter nya statuterna bibehållna — som, enligt fakultetens eget vitsord, är väl förtjent om läroverket och vid detsamma länge använd, plötsligt får se sig för tillfället och sannolikast äfven för framtiden på täflingens falska våg omsegelad af någon ung