Aftonbladet – 7 november 1850, sida 3

katolska andaktsböcker och skrifna afaandlingar, för1 alldeles ogrundade. Nu följer granstningen af hr K:s märkvärdigalf: försvarssäkrift. Jag har aldrig sagt, svarar hr K., att barn, som ioxo odöp:a, blefvo nreslutna från allt arf, deta skulle hafva varit en något för grof orimlighet. Nåväl, tag då ;Haadbotea, 23 häfvet, sid. 88. Har icke hr K. skrifvit 8 raden föliande: På det aw föräldrar måttel vara så mycket angelägnare öm, att utan unppskoflo låta döpa sina barn blefvo sådana som dogo o-In döpta uteslutna från allt arf fö Men då barndop skulle ske uten uppskof. på detjå istet barn måts dö odöpt, huru rimma dewa ihopld med sedväsjan att barn skulla döpas blott fyra gån-4 zer om året? Men det fans då inga fullvuxna per-s soner som kunde döpas, invinder br K. Hr Kind o blad glömmer således. att han sjel? omtala sådana,4 då han falskeligen påstår att d2 primsignade, py n omvända, af sina faddrar iklätdes hvita kläder, omli icke alltid som Handboken påstår, åtminstone iblandp före det beliga dopet. Nej, aet kunde icke ske förele det hb. dopet, emedan just dessa hvita kläder skulle våminna den nya kristne om döpelsens verkan. Läsljd b!ott Baelters tyrkoceremosier 401. Här läses:js Når presten togit barnet upp af funten gjorde hsn ett kors på dess hjessa med Chrismo. Si Kläddelt presen ett hvitt kläde på barnet., Men Handb. afib 1529 var gjord efter den gamla katolska handboken i Sverige. b Jag har :ldrig påstått, siger vidare hr K., attls någon fas:a skulle eza rum på helgedagarne, uanl! endast, a:t då allt a:bete, till och med matiagning: Ej n 3 f re a var förbjudet, med undantag af grötlsgoing Ja visst, men hr K. glömmer att han sagt sid. 91, den vanliga fastan bestod deruti, ett man på vissa da sar ej fick äta köt och flisk, utan i stället skulle förtära fiskrätter) ). Hvaruti bestod då skillnaden1 emellan en fasteoch en högtidsdag, om icke deri,la att man på högtidsdagen icke ens skulle tålt förtära li fiskrätter? Händelsevis är det ena påståendet Jikajld falskt som det andra. Hr K. glömmer då, att hanln talar om tiden då kött och fläsk ännu var dess(all-!2 mogens) vanliga och käraste spis, så — att denl( tvungna fastan icke kunda annst än väcka stort!v nissnöje (ibid.) Hvad skulle då väl händt omls all matlagning med undantig af gröt skuile hafvals varit förbjuden på sjelfva högtidsda;arae, på hvilkaje de brukade hälla sina gästabud? 82 nu här äfvenls ett prof, huru hr K. begagnar sig af sina källor.hb Lagerbring, tillägger br K., yttrar D2. II sid. 1314, s i likstämmighet med mig: Bröd var ej tillåtet atl baka på dessa helgedsagar mer än man om dagena uppäta kunde, men gröt gokades saklöstp Månne den af mig understrukna, men af hr K. (vis erligen ej!t med flit) uteglömda meningen, mer än man om da-ls gen uppita kunde, icke förstämmer litet den åbe-lg ropade likstämmigheto. Månne den icke just kanla anföras fom bevis, att icke blott gröt fick saklöstlr kokas, utan äfven köit och flåsk, så mycket manlt LI Ss E g S r Om dagen uppäta kunden. Samma förhillandet eger rum med hr? K:s påstående att hedendomen icka kände till några hvilodagar, enär de kristne då icke behöft med stora uppcffringar friköpa sig från dels hedniska offerfesterna. En icie mindre förvillande glömska åstadtom äfvan hr K:s misstag om predikningar på landets tungemål, om hvicka handboken med största bestämtöhet påstår, att de hördes numera jt aldrig,. Dat är något alldeles märkvärdigt, hurujls klent hr K:s minna är i detta hänseerda, det svi-js ker bonom både i afseende på hvad bre K. sjelf, på lc hyed jag och äfven det vittnesbörd haa åberopar, v uttala. Nir vi på det uttryckligasta och utesluaz-la ge talt om predikan på svenska, fö mensr Lan attig frågan skulle varit om Gusstjenstens vanliga hål-ls tande på letia i trettonde århucdradet såsom jag (K.) anfört och insändarea bestridt,. Härom har 0sss emellan aldrig varit fråga. Huru skulle jag kunnat c bestrida att Messan på 4809 tatet hållits på latin, s enär jog vet, att än i dsg den icke hålles annoslunda. Lagerbriogs åberopade vittnesbörd lyder: pMes-!t san afsjöcgs beständigt alla helgedsgar. Pseediknin-c 2er voro sällsyntare, och hafva de ock understundom varit bållna på Jatin (uti klostren remligen, der på dan tiden latiset både talades och skrefs, till och med af puanorna). Just dessa ord öfversätter br K. ailiför fritt med: Predikzingar på landets tungomil hördes numera aldrig (sid. 85). Ati jag tillagt våra förfåders gamla. Asalära något värde fortfar hr K. — tyckes synnerligen ö-grymma insändaren,. Icke det ringaste. Omicke titt påståsnde, att A:släran gyncat sjöoch stråtröfveri, mordbrand, barrens utsättande, slafvars dödande m. m., icke mera förgrymmat hr K., så äro vi begge belåtna. Detta : ar dock iagalu da skeu ör att nedsätta kristendomen — tilligger br K. — såsom insändaren synes vilja antyda. Tvärtom har jag uttryckligen sagt, att Asaläran efterträddes al en renare och upphöjdare låren. Ett sådant tillägg gör hr K. ära; men äfvea Voltaire, hvars lösen var crasons Pinfamen, har idland begagnat sig sl mycket veckrare uttryck om kristendomen. Dock tviflar jag att uvgdomen, vid genomfäsandet af hr K:s jemförelse emellan den frihet, rikedom, sällbet, all mogen skulle åtnjutit under Asalären och det örslafvande armod,, uti hvilket det råkade genom katholska lärans in örande, icke fas mer skall komma ibåg hvad hr K. uti ingressen till detta stycke ärven ullryckligen säger sid. 85: Der forsna hedciska vidskepelsen bortbjttes till en kristlig, som var föga bättre. Likasom man fordom dyrkade Thors, Odens och Freys bitder, dyrkade mean nu Jungfru Marias och helgorens bilder samt ansåg deras uppsättende i hvarje boningshus, vid hvarje allmän väg (länk på Gus:af Wasas, Gustaf Adolfs, m. fl. bildstoder på Stockholms torg!) såsom ett osvikligt medel till vinnande af lycka och framgång uti alla fö retag. Och urkunderna härtill ? Ja, mormor har sagt det och skolgossarze veta det alia ihop, likasom de veta att här i norden (helst under de långa och kalla viatrarne) gemenligen förrättades? under öppen himmel, hvarom dock häfderna veta ganska itet i korunz Anund Jacobs tid 4030. Rörande hr K:3 påstående, att det adliga frälsets orimlighet och orättvisa låg deri, aut den som åtog sig rusttjensten, d. v. s. förband sig aw tillhandahålla en ryttare med häst och full rustning, derigenom frälsto från all skatt och tinga alla sina egendomar, hu:u stora dessa än voro; samt ait de and l. liga voro alltifrån Magnus Ladulås tid befriade fråp all sådan skatt, med undanteg af da år då Thorkel Knu:sson förestod regeringen, när de måste utgörs leiuzgen. Hiremot svaras med hr Abpjou, Sv. Kyrkoref. hisoria I afd. 118: De girder och utlagor, hvilka nu (4524) krafdes af kyräans personer och egendom, voro likväl icke något nytt och oerhördt, om icke med undantag af borglägren. De äro derföre icke beller nödvändigt att anse såsom frukter af nya åsigter, ehuru dessa gåfvo nya skäl och ursäkter derför. Till jemnförelsa med förra tider kan vara nog att anföra ett enda fall — icke Thorkel Knutssons — rpemliigen konung Aibrechts regering. — Enligi Olai Petri uppgift i sin krönika, roäste alla kyrkans iandtboer två sarskilda gånger utgöra penningar till bästköp, upptog konungen hälften af kyrkotionden i fyra år, hälften för ett år af alla presters, biskopars och kyrkors ränta m. m. Samma oväldiga häfda tecknera lomner gid YC en unnanift nm dan väckt