Aftonbladet – 7 november 1850, sida 3

pt 6 VM PV under behandling. — Redaktionen har blifvit anmodåd införa följande: Ytterligare om Handboken i Svensta Historien af K. E. Kindblad. Genmäle. Som hela den läsanda svenska menigheten i högsta grad måsie vara angelägen om att veta om och huruvida Ungiom och Manige man får förlita på Handbukens uppsifier rörande förfädernas tänkeoch handlingssätt, tror sig uodertreunad förpligtad, att yiterligare ädasalägga det hr Kindblads, uti Aftonbladet för den 492 Oktob. införda genmäle, ickei igas:e mån förmisaskat, men väl tydligare utvisat stichoten af mina uppgifter om Hindbokens många och högst förvillande misstag rörande svenska medeltidens historia, helst hr Kindbled ej hsr den ringeste invändning oött göra emot sjelfva corpus delfcti samt motsäger båda sig sjelf och sina anförde källor snart segdt vid hvar enda mening, han nedskrifvor i afseende på bifrågorna, hvilka han visserligen med många ord, men föga grundlighet besvarar. Dock innan jag går at framlägga mina skäl till datta påståends, må dock mig vara tillåtet av här anföra ett för litet kändt omdöme af d:r Fryxell uti sitt tal om orsaken till den historiska orätvisa hvarmed katholska tidehvarfvet blifvit i Sve rige behandladi,, röranda det anseende Lagerbrings, Botin: m, m. svenska eljest grundliga hä datecknaces viltnesbörd kunna ega när frågan är om katholska kyrkans läror och bruk. Detta omdöme lyder: Namnen Wilde, Da!in, Botin, Celsius och Lagerbring utgöra den största och mest lysande konste!.lation på svenska häfdateckningers bimmel. Men ,sanningen fordrar ett lixa upprik:igt erkännande er ,vår öfvertygelse, att nämnde häfdatecknare med mer eller mindre ensidishet behandlat katolska tide,bvarfvet i Sverze. De hafva iill denna ensidighet varit hävförda af de uti den allminna europeisia litieraturen då rådande åsig!er och gällande mönster (d. ä. fransyska fritsnkeriets skola, anförd af sVoltaire, Diderot, dAlembert, Helvetius, m. fl). Våra ,häfdatecknare skrefvo för läsare, hvilka ännu med värma omfattade prot. läran, Da kunde derföre nicke och, som vi tro, da ville ej heller angripa kri stendomen i d ss helhet, såsom deras utländska mön oster ofta gjorde. Så mycket mer obeshindredt ka.stade de sig öfver kathbolisismen och framställde odesa tidehvarf med så mörka eller löjliga färger som omöjligt. Man finner det redan hos Wilde i förepnirg med den kärlek för absolut konungamskt, som utmärker denne författere, och mot hvilken konun.gemakt katoska bierarkien tidtals ver, som bekant bär, folkriketens starkaste försvar). Dsalin va bbilad efter fransyska mönster cch genom sitt förshållande till Lovisa Ulrika invigd i de tänkesätt Om vid honves, liksom vid brodrens, den store ko pnung Fredriks hof, giorde sig genom Voltaire mer voch mer gållande. fven Botin hördo till same tidsanda och hans stundom ultraprotestantiska be .handling af katolska perioden är allmänt erkänd Celsius, luth. biskop, hade, såsom sådan svårt att med oväld skrifva sin historia om Reformationen. Lagerbring gick än längrer) (Handl. r. Prestmört. i Karstad 4847 sid. 108—110) Hr Fryxell misstager sig dock när han tillägger: Det är på detta sätt som misskännandet af katolska perivuden har inom vårt fädernesland och under den neologiska hifdateckningens period uppnått sin höjd, enär hr Kindblsd redan gått och ärnar ännu gå ändå längre i samma ande, så att han uti sitt svar vågat påstå det namnet kristendom vore en förvillande benäm ning för katolska läran, hvilken medförde en mängd olägenheter vida öfvervägande des fördelar. Så!unda tror sig br K., med ett maktspråk, kunna besvara den af mig ställda frågar: hvilka dessa o!ägenbeter eller förslafvande och utarmande verknin gar, katolska lärans isförande i Sverge medfört, kunns hafva varit? Nekar hr K. att katolskan läran kalla: de under och enligt Asaläran, till ett systematisk: plundrande och mörltlande, vana svenskar, till rätt visa, försonlighet. ömsaosidig fördragsamhet, ristlig frid? Nekar br K. att under kato!ska kyrkan3 beskydd och medverkan, handeln fridlystes och utvidgadss, stråtoch sjöröfveriet utrotade , bergverk och åkerbrux befrämjades, slafvar frigåfvos, fattige, Nidande och skeppsbrutna hjelptes ur allehanda nöd? Nekar han att under Asalärsn just motsatsen egde rum? Nej, hr K. klagar blott att allmogen, med rike domens tillväxande måste lemna några afgifter som för dem under hedendomen varit obekanta; derföre söker han inprägla i ungdomen, at med katolska läranps införande i Sverige den förr så myndiga svenska allmogen snar: nog förföll uti ett förslefvande armod (sid. 69). Hr K. bar blott bjerta för rika bönder, om deras slafvar, om fattige och nödiidasde bekymrar hen sig föga. Detta kunde vara tillräckligt för att inse halten af hr Kindblads historiska omdömen. Men det sätt, på hvilket han besvaret mina förre anmärkningar, är för märkvärdigt att det skulle med tystnad kunna förbigås. Dessförinnan måste jag dock göra en förklar ng, den p:mligen, att när jag vid, mina förra invändning:r några gånger upprepat att förf. till vHandboken icke läst den eller den boken, så kom det blott deraf att jog icke kunde föreställa mig, att med kunskapen om de åberopado vittnesbörd, hr K. skulle kunnat påstå motsatsen. Samma ledes förklaras härmedelst hr K:s gissningar rörande ) Det är svårt att inse, säger Luden, )att den ger maniska verlden skulle genom väldet af trotsande krigares svärd kunna lyftas från barbariets till bildningens tillstånd, om icke kyrkan bruiit detta välde och förskeffat anden ljus och rum. Striden emellan Svärd och Slaf är lika gammal som det menskliga samhället. Denna strid bar alltid varit fördelaktig för Anden och Frihet. Svärdets och slafvsns enhet har åstadkommit okunnighet och slafveri. (Gesch. d. T. II sid. 307.) ) Han talar således b:owu till katolska kyrkans för rån, här sanningens påteaglighet tvingar honom dertill, bvarföre dessa hans vittnesbörd ega så mycmo or Ro KR