Aftonbladet – 7 november 1850, sida 1

Salan; i GC. ÅA. . NELSONS, HM 46 5 Drottninggatan; i i FE RB 5 sata; i H. KrRooxKs, AA? 91 vid Storgatan; i P. M. Höözs v j banko raden för de öfrige gångerna samma annons införe Emeden, hos oss, nästan intet gern uppgår till a 26, ännu mindre öfverstiger detta nummer, så ansgom JV 96, såsom me:selfinbeten i vårt spinnerigarn. Då 14,000 I kosta 49 f å 42 rår bko eller 298 rdr bko, så kosta 4,647,150 i spinnarelön 79,000 rdr bko). Således, för ett ej låta lendet förlora i arbetsförtjenst dessa 79.000 rdr bko, upp-I offrar det allmänna 484,078 rdr bko! Delas den uppgifaa summan 484,078 rår bko på de 43 spinnerier vi egde år 4848, så erhöll hvarje spinneriegare ett tullskydd af 357,236 rår bko. Är denna uppoffring för erbetarnes skull, så bör hvarje spinnerierbetare haft ett tillskott till sin vanliga årsförtjenst af något mer än 2314 rår bko, ty arbetarpes antel utgjorde år 4848 vid samtliga svenska :I spinnerierna 2 088.n Ganska intressant Er följande efter danske statistikern Ravert meddelade upplysning om kredithandeln med bomullsvaror: Den danske statistikern Ravert) lemnar följande redogörelse för tillståndet i Westergöthlands bomullsdistrikter: Köpmännen i Götbeborg införskrifva entolskt bomullsgarn från JM 20 till 2 60, som de lemna på kredit åt bönder, hvilka äro förläggare, och hvaribiand det gifves några, som hos de handlande åtnjuta en kredit af 400,000 rdr bko. De utgifva sin revers och erhålla tolf månaders kredit. Dessa förläggare kreditera åter garnet till husmän, . torpare, som spola, skära och väfva garnet. Det färdiga tyget sälja de tillbaka till förläggarne, hvilka åter sälja det på kredit till s. k. knallare, hvilka äro kringvandrande handelsmän. Tyget är godt cch nes hanrdianda i Götheborg, som låta väfva för egen räkning, men, oaktadt de gjelfva införskrifva alla råfrån tredje hand, kunna de förra likväl icke hålla pris med dessa. Arbetarnes föda består i bröd. potates, litet sill; varm mat är sällsynt. Förläggarne deremot hafva stora präktiga boningar med wapetserade väggar, mahognymöbler, och föra ett dermel öfverensstämmande lefnadssätt. . säljes till billigt pris, men saknar appretur. Det finämnen, hvsremot väfrarne på landet erhålla dem Sidan är alltså den utkomst man genom bomullsindustrien förskaffat en idog befolkning af 60.000 menniskor! Men bar ytterligare försvårat denna utkomst, genom att förhöja priset på bomullsgarnet, Igenom tullstadgar, som framlocka en årlig oloflig import af minst 100,000 E, af utländska bomullstillverkningar ). Och säkerligen skall, efter ännu ett eller annat qvinqvennium, hvarje försök till fattigförsörjning blifva fruktlöst inom församlingar, der allmogens arbetskraft är i förhand skattlegd under T förläggare, och der sjelfva den påskyndade tillvexten i befolkringen blott är en tillökning i olyckan. De uppväxande äro förutbestämda proletärer! Det är skada att förf. icke jemte ofvannämnIda öfversigt af några de vigtigaste manufakturgrenar äfven egnat en dylik åt jerntillverkningen, som kanske mer än någon annan förtjenar belysas och jemnförelsevis mer än någon annan, åtminstone hvad jernets förädli:g till manufaktur ech finsmide beträffar, ligger efter andra länders. Vi påminna oss vid detta tillfälle en liten värderik brochyr öfver detta ämne af hr Heljestrand, hvilken utgjorde frukten af en med allmänt understöd företagen resa till England, men sedermera icke synes hafva ledt till något vidare resultat och troligen ej kommer att göra det sålänge jernhandteringen är så monopoliserad som för närvarande. Slutet af den nyssnämnda öfversigten som utgör arbetets förra afdelning (den sednare angår handeln) beledsagas af förf. med några allmänna reflexioner, som vi jemväl göra oss ett nöje att här citera: Alla industrigrenar, huru obetydliga de också må synas, hvilka tjena till att fylla de dagliga behofven, men hvilka icke ådraga sig statistikerns upp närksamhet, äro kanske de huvudsakliga källorna för ett folks trefnad. Derför böra också råvarorna till dessa I produktioner icke genom statens åtgärder fördyras, Ity endast produkternas mängd och värde hafva ett välgörande inflytande på ett lands befolkning, icke till godo. Ea raturlig slutföljd är derföre den, att hvarje styrelsa så mycket som möjligt bör låta sitt lands befolkning blifva delaktig af de förbättringar, som inom industriens område sig visa, emedan ju midre manniskosrbete som på en produkt behöfver nedläggas, desto större blifver också menniskohandens värde. niskan, i samma mån hon genom vetenskapen förstår att slå under sig naturen, vinner i rikedom. Det är isynnerhet rörelsekrafterne som åstadkomma svårighet. Dessa rörelsekrafter voro från början inga andra än menniskans egna muskelstyrka. Småkraftens qvantiteter, fysikerns insigt om lagarna för bäfståogskraften och dess båda antipodiska faktorer I deras stegrade pris, fom endast kommer några få Här får man framför allt icka förgäta, att meaI aingom lärde henne instinkt och erfarenhet att begagna I :fiens tryckning, vattnets tyngd och tämda! djurens krafter. Dermed var mycket vunnet, men först geometerns intuition af rummets förbållanden, ) kalkulatorns uppskattning af proportionerna och! kraft och tid, mekanikerns kombination af rörelsaqvantiteterne, slutligen kemikeras lära om frändskaperne — satte menniskan till herre öfver naturen. Genom denna makt öfver krafter, som fortfara otröttliga och i oändlig tillgång, förmå vi åstadkom ma ojemnförliga saker emot hvad biotta mennis:oarmen förmådde. Men — denna maktutöfning tillkommer icke menniskan, endast vissa menniskor, dm som genom bildning och redan samlad förmögenhet ega initiativet till dessa maktord öfver naturkrafterna. Dessa lyckligare lottade begagna detta initiativ, begagna hvarja naturkraft och hvarje manniskokraft såsom blott naturkraft, och de personer hvilka så använd:s qvarblifva deremot på samma punkt, der de från början stodo, ett verkligt spel för likars öfvermakt, blotta naturfenomener, hos hvilka den sjelfständiga menskliga utvecklingen nästan icke tommer i fråga. Det är detta missförhållande som så mycket beklagas af menniskovännen, så bjert framhålles af dem, som vilja reta massorna emot det beståenda — och som endast med yttersta svårighet kan ändras, och aldrig kan ändras genom annat än den sanna upplysningen hos alla klasser. Då dotta missförhållande ännu icke i vår nord gripit så vidsträckt omkring sig som i många andra länder, kan man lättare hoppas att här förebygga dees framsteg. Och dessa framsteg hindras redan mycket erxdast man icke framlockar industrialismen på do icke kapitalegandes bekostnad. nom lagstiftning omöjlig. Tillståndet för öfrigt i dem har, genom våra hemslöjders inverkan, icke antegit detta förslafvanda tillstånd, som utlandet vet Ea förändring i redan varande fabriker är geI