Aftonbladet – 6 november 1850, sida 1

SA ST IV IPREN SRVA ME fSSvee, SSSSEARISnE, ATV SVE ——R dant som gömmes i tideböckerna, uten det varmg, lsfvande minnet, som dagligen uppvärmdes at brödraumgänget emellan de båda folken, det svenska och det karaktersfasta, själsfriska finska folket. Detta brödrau:ngänge afsröts, och vi tro att den förlusten icke endast föll på finska sidan. I ekonomiskt afseende förlorade vår hufvudstad för dess fabrikanter en riktande asättning på detta land, och vida mer än man vet, emedan de offciella uppgifterne icke togos så noga. Sedan Finland, genom traktatens upphäfvande, stöttes ifrån oss, har en och annan fabrikant, som hade sin afsättning på Finland, sökt sin räddning gezom att öfverflytta fabriken till det försmådda landet, och har der funnit sin rikliga bergning, hvarvid hela resultatet af hans arbetsflit naturligtvis stadnar på stället och således går fullkomligt förloradt för oss. — För öfriga febrikater bar Finland fått numera tjenstvilliga kunder i tyskarne, hvilka, såsom vi nämnt, genast begagnade tillfället, så att Läbdeck öfvertog de fördelar som svenska rikets ständer undandrogo Sveriges hufvudstad och Sveriges rike. För:usten genom vedbandeln mellan Finland och Stockholm var tvåfaldig, först omedelbart genom den minskade tillgången på den dyrbera varan ved eller skog, som ieke kan mångfaldigas i större grad än som naturen vill medgifva, och hvarigenom priserna stego högst betydligt, till icke ringa olycka för hufvudstadens många fattiga, hvilkes förut knappa vedförbrukning naturligtvis nu blifvit ännu mera förknappad. Dernäst hade vedtiliförselas minskning en medelbar följd — den att finnarne, då deicke kommo hit i mängd, också naturligtvis icke kommo bärifrån i mängd, — med tomma fartyg — hvarvid de, för att hafva någon återlast, förut föranleddes att taga våra öfverflödsvaror i utbyte. Visserligen var icke veden egentligaste Zvehiklet (ty då kunde den nog komma ännu i lika qvantitet som förut, emedan tullsatsen derå icke är högre än att det kan bära sig, helst med våra uppdrifna priser å varan), mer veden följde med såsom bisak ehuru den syntes vara den vigtigaste varan. Deremot var smöret och öfriga ladugårdsprodukter, det som egentligen bar upp frakten och seglationskostnaderne, och med dessa varors utestängande genom den höga tullafgiften har också veden uteblifvit. Om regeringen i stället att utestänga denna import, sökt öppna en export af vårt jordbruks Bfvetskott åt England, eller åstadkommit en tullförening med Norge, så hade säkerligen ett annat resuitat snart visat sig. Att dessa länder borde vara våra hufvudsakliga afrämare af landtbruksproduktioner, bestrides väl af ingen; men man gör sig med skäl den frågan, huruvida dessa produkter i Englard skola finna en ständig ofsättning, och om de svenska landtmannavarorna kunna täfla i pris och godhet med främmande länders produkter i samma väg?a Vi hafva i det föregående ytwtrat, att det vid skrifter i förevarande ämne mindre kommer an på att uppställa egna doktriner eller systemer, än att ifrån andra båll med urskillning kunna samla och gruppera faktiska resultater, samt deraf leda sig till riktiga allmänna slutsatser, emedan sjelfva kunskapsgrenen är af den art att theorierna böra bilda sig utur erfarenheten. Ofta kan ett enda faktum här tala volymer, som man säger, under det långa resonnemanger ensamt bevisa ingenting. Såsom exempel härpå må tjena hvad i det ofvannämnde arbetet i artikeln om landtbruket meddelas rörande Belgien. Detta land, icke så stort som halfva Götha rike hos oss, är ett af de tätast befolkade i Europa, med 4 millioner invånare; och har likväl en förvånande spannmålsexport till England. Ett annat faktum af samma slag, som i bredd härmed kunde citeras, är den högst betydliga utförsel af ladugårdsprodukter, som äger rum från det likaledes mycket tätt befolkade Holland. Dessa sifferförhållanden äro särdeles intressanta, emedan de på ett obestridligt sätt vederlägga den tron, som anbängarne af en viss statsekonomisk skola hysa, att nemligen Europa skulle redan vara öfverbefolkadt i förhållande till jordens produktionsförmåga, och emeden de gifva en utsigt om de stora, ännu för många generationer outtömliga bjelpkällor, Sverige äger i landtbruket och boskapsskötseln, i samma mån som tillgången ökas på insigter, kapital och arbetande händer. Man inser häraf också tydligt, att om svårigheter för bergningstillfällen visa sig i vårt land och de fattigas antal tillvexer, så ligger felet ingalunda uti naturhinder eller i Jordens ursprungliga oförmåga att föda, vore det än en flerdubbel befolkning mot den närvarande, utan i helt andra orsaker, hvilka således med allvarlig vilja äfven böra och måste kunna afbjelpas. — Men vi finne, att man vid betraktelser öfver dessa ämnen lätt råkar in i digressioner. Uti det nästpåföljande kapitlet, om slöjder och manuakturer, förekommer straxt i början en åsigt om naturen af städer, som icke för ofta kan upprepas, emedan privilegii-åsigten alltid är benägen att förbise eller bortvrida densamma: Den allmänna husfliten började aftaga, åtminstone betraktad såsom industri med innehåll att afsätta åt andra, och således på sätt och vis företräda fabrikernas ställe, då styrelsen föreog gig att, genom förordningar, vilja skapa städer, och det på landtmannens och jordbrukarens bekostnad. Ått upprepa ella dessa förordningar bvarken tillåter os utrymmet eller tillhör det detta srb:te; vi vilja blott i förbigåerds nämna, att äfven en förordning fiones, som förbjuder allmogen att väfva åt någon annan än åt sig sjelf. Härigenom qväfdes den urgamla hemIslöjden, men städerna förkofrades ej, hvarpå vi ega bevis deri, att, än i deg, tretfon svenska städer uppoå endast till ett sammanlagdt taxerinssvärde af