Aftonbladet – 6 november 1850, sida 1

Belacka ett sådant snille, som Charles Gränthallo Kassörn skakade på hufvudet och betraktade den märkvärdiga pastorskan, som helt tyst och tankfull vandrade vid hans sida, med samma intresse som man betraktar en ovanlig sorts missdådare. Se här skall du få se, kära bror! inföll kapten Stare, i det han med rörelse och vördnad tog upp romanen ,Lycillan, ur fickan. Se! detta har jeg fått till minne af Kalle och af denna oförgätliga dag. vÄfven jag har fått ett sådant minne,, svarade kassörn stolt. Jag glömmer aldrig den dagen. Lycilla var då nyss tryckt och han öfverräckte den åt mig med dessa ord: Man har kallat detia arbete en tendensroman. Och det vore önskligt att dess djupa tendens intrycktes i hvarje lefvande bröst, Dessa ord har jag uppskrifvit på insidan af permen.n Alldeles så, sade han äfven till migs, utbrast kapten, och jag skall också skrifva upp dem. Företalet börjas med dessa samma märkliga ord.n Det är således andra upplagan redan, efter som det talas om hvad man har kallat den. Ja ja, det der kan aidrig sägas för oft3) slöt kapten med innerlig öfvertygelse, ehuru han ej gjort sig rätt reda för betydelsen af en tendensromsn,. Den goda gubben behöfde ingen aunan grund för sin beundran och sin öfvertygelse än den hans kärlek gaf från djupet af hans varma hjerta, och liksom denna kärlek var blind, så var ock hans beundran det. Denna blindhet, så löjlig den än föreföll