Aftonbladet – 6 november 1850, sida 1

som käns ända in i bjertrötterna. Jag tror att min nådiga pastorska är en smula slagen och omvänd, att hon har beslutat sig att anse sin son för ett snille; jo jo, Charlies blir något kolossalt med tiden, om han får lefva.n Det vore väl han blef en förståndig menniskan, sade pastorskan liksom för sig sjelf. Förståndig! Mitt herrskap, ni är helt och hållet efter er tid. Tror ni ej att man kan vara förståndig för det man är olik mängden? Man är mer än förståndig då man är snillrik. Det skall komma den dag då pastorskan erkänner, att i och med detsamma som Charles gjort sitt namn stort och odödligt, har han äfven förskaffat sin mor en oförgänglig ära.n Fru Gröndal nickade åter med samma förtretliga lugn, som hennes bror kallat illbattighet. ,Tala aldrig med henne derom! sade kaptenen, afbrytande; du skall i alla fall aldrig öfvertyga henne. Då sjelfva hennes sons ord och allt hvad som omgaf honom icke hade någon makt öfver henne, då biter ingenting på hennes envishet. När hon kunde se bans bild bekrönt med lager och ändå framhärda i denna envishet, då kan icke annat än tiden öfvertyga henne. vÄr det möjligt hvad jag hör?s utropade förv io kassörn och tappade sin stora Ei rast möjligtn, svarade kaptenen, hvars vrede uppbiossade ånyo och närdes af att hafva en bundsförvandt. Ej allenast möjligt, bror Björkgren, utan verkligt passeradt. Hon har oupphörligen skämt ut honom och belacka! honom på det mest upprörande sätt.n