Aftonbladet – 6 november 1850, sida 1

önglands rikedom äfven måste räkna dess ovanligt rika jord, som under ett mildt och serleles vextligt klimat samt med en på kalksruad hvilande jordmån utgör ett mycket tacksarat fält för landibruket, och i förening dermed less outtömliga mineralförräd af stenkol, jern, tenn och koppar, lemnande ett ymnigare utbyte åt bergsbruket än något annat land i Europa. Härefter följer en afdelniog om åkerbruket, hvilket förf. med skäl anser utgöra förnämsta källan till ett lands nationalvälmåga. Med afseende på det svenska jordbruket lägger han stor vigt på en fix och orubblig låg spanmålstull för att kunna skapa en stadig spanmiålsbandel, äfvensom på inrättandet af sockenmagaginer. Att båda dessa saker vore till ganska stor nytta lärer ej bestridas, utan att wi, hvad sockenmagasinerna beträffar, tilltro oss afgöra, huruvida de kunde medföra en så vidsträckt fördel som författaren anser; men hvad spanmålshandeln vidkommer, anse vi oss böra uttrycka den tankan, att till dess skapande i stort erfordras, utom en orubblig span:zålstull, jemväl något annat, som man här i landet ännu saknar, nemligen större tillgång på kapitaler, eller lägre penningeränta, emedan speku!ationer i stort på spannmål, beräknade ej blott på kortare tid, utan för flera års upplag, svårligen kunna äga rum annat än för att placera kapitaler fördelaktigare än genom utlåning. Emellertid förtjenar ett utdrag bär anföras af bvad förf. ganska väl yttrar emot regeringens inblandning i spanmålshandeln: Om regeringen önskar sätta sig i försvar för kommande tiders obehag af möjligen inträffande spanmålsbrist, förorsakad antingen af missvext eller för stor spanmålsexport, så harden, tillsammans med rikets ständer, i ett sådant medel som socknemagasiners anbefallande öfver hela riket, en genomgripande åtgärd som för all framtid betryggar mot all oro i afseende på befolkningens lidande af hungern. Genom den åtgärden hade man äfven verkat i all regerings rätta anda, undervisande och sammanhållacde genom nationens egen kraft. Vore dylika megasiner öfver hela riket inrättade, så kunde regeringen äfven, utan all betänklighet, gifva den internationella bandeln med spanmål full frihet, emedan denna bandel då al!rig kunde verka ömmande menligt på vår egen förbrukning af denna vigtiga vara, enär vi genom egna hushållsgrundsatser i af seende på det oumbärliga satt oss i fullkomlig säkerbet.Det blefve nämligen, för spekulanten i spanmål, intet annat lager tillgängligt. än det som bestämdt utgjorde öfverskottet u. fver det fullt nödvändiga. Men att detta öfvers ott kan påräkna en afsättning utgör ju den största Tördel man för sjelfva näriogen kan ösaska sig. Befva nu köpmannen, genom bekantskap med den inre ställningen i landet, på allvar tryggad emot regeringens välmenta ingrepp till fördel för befolkningen — ingrepp hvilka under har förutsatta omständigheter aldrig mera kunde påkallas — så skulle en spanmålsbandel uppstå, och landtbruket ega en annan afsättning än bränvinspannan, och utlandet, isynnerhet England, skulle bafva Norden att tacka för en del af sitt bröd. Den spanmålsbandel som -dervid skulle uppkomma, blefve af en vida redbarare natur än den som nu finnes. Man betänke blott att de köpmän som äro mest kapitalstark: vanligtvis tillika äro de mest varsamma, — emedan de spekulera med sina egna tillgångar, under det att de svagaste spekulera med andras tillgångar, handla på krediten. De förra våga sig icke in i företag der möjligheten af en stor vinst är vädligt parad med möjligheten af en bottenlös förlust. Men en sådan förlust är alldeles icke blott möjlig, utan också sannolik så snart man har exempel af att statsmakten kastar sig in i affåren — genom påbud tillintetgör alla de beräkningar den spekulerande gjort. Fördenskuld hafva de stora kapitalerne dragit sig ifrån spanmålshandeln, som i stället blifvit öfverlemnad åt mindre fasta händer. Det enda sättet som återstår för både små och stora kapitaler i spaomålshandeln, är med spekulationen på ell år. Men det är icke denna spanmålshandel som gör nytta i stor stil. Spekulamten kan möjligtvis hafva stor vinning deraf, men han gör icke det allmänna någon tjenst dermed: landtbruket får ingen jemn afsättning derigenom, får icke blott afsättning för sitt öfverskott, ty en sådan spekulation ökar tvärtom den förderfliga ojemnhet som redan nu finnes i tillgången på varan. Strax efteråt öfvergår förf. till en betraktelse öfver följderna af Finska traktatens upphörande, och hvad derom yttras är så sannt, att vi äfven tillåta oss ett utdrag deraf: vÅr 4844 upphäfde regeringen på ständernas anhållan den s. k. finska traktaten, af hvilken både Finland och Sverge haft så mycket gago. Man boppades att för framtiden utestänga finnarnes täflan i afseende på landtmannaprodukter och härigenom framkalla en ökad afsättning för de inhemska produbtionerna. Allt som vanns genom denna åtgärd var, att sista bandet afslets mellan Finlands ädla söner och deras uråldriga vänner svenskarn?, samt att hufvudstadens fördelaktiga handelsförbindelser med Finland förstördes och genast öfvertogos af Libeck. Då vi för ingen del vilja vara orättvisa emot vår regering, måste vi här erinra läsaren hurusom det olyckliga steget med finska traktatens upphäfvarde icke kom ifrån regeringen, som tvärtom i decennier vidhållit och främjst denna välbekanta traktat. Det var ständerne som begärde detta uppbäfvande, och regeringen medgaf deres önskan. De förluster vi lidit genom upphäfvandet af den omnämnda traktaten voro allsidigt skadliga. TI polittskt afseende vilia vi ingenting yttra, mer