Aftonbladet – 6 november 1850, sida 1

grubblande ställning vid det belamrade skrifbordet. Der förblef han orörlig en hel timma uppflugen på stolen med tofflorna korsade öfver hvarandra i luften. Emellertid gingo de båda gamla gatan framåt. Pastorskan teg envist, men kapten gjorde flere botande tecken att vilja tala, eller rättare hålla tal. Han hostade, snöt sig flere gånger i sin lilla, styfva näsduk, med affekterad kraft. Andtligen utbrast ban: Jag vill fråga dig, Lovisa, om du tycker att du burit dig åt som en rättskaffens och huld moder egnar och anstår. Kära min vän, låt oss aldrig mera tala om dessa två osaliga dagar. Jag är nu försonad med mitt öde, svarade frun. Jag har alltid haft ör princip att glömma hvad jag ej kan ändra, och försöka att se det så Jjust som möjligt. Jag vill ej mera tänka på den stzckars Kalle. Det kommer nog den dag då han säger, att han sjelf vill glömma det här spektaklet.v ,Lovisa, du är — du är — ja! du är riktigt illbattig,, utbröt kapten rodnande af harm Den gamla frun nickade blott och fortsatte sin väg. Då närmade sig i detsamma kassörn och helsade på de båda syskonen. Nå, ni ha varit hos Charle:? sade han ed ett meningsdigert isende. Ja, ja men ha vi sån, svarade kapten, fryntligt skakande sin väns I Jag tror att det har liksom litet imponerat på er, mitt herrskap,, började kassörn, gnuggande sina händer. Hvad sade jag nittionio om våren? Jo jo. I sjelfva luften som omgifver ett snille ligger något, jag vet ej hvad,