Aftonbladet – 6 november 1850, sida 1

Handelspolitiska betraktelser af Enut Bonde.Vi återkomma nu enligt löfte till en närnare granskning af detta förut endast i: förbisående omnämnda arbete, och yttra dervid med illfredsställelse det omdöme, att detsamma örtjenar mera uppmärksamhet än de flesta skrifter i samma väg, som på sednare tider hos ss utkommit. Författaren uppträder icke med inspråket af en djupsinnig och systematisk tänkare i den statsekonomiska vetenskapen; han har snarare vinnlagt sig om att från spridda båll upptaga och sammanföra praktiska erfarennetsrön, samt deraf draga sina slutsatser; men letta anse vi nästan för en större förtjenst, ty atom det att man väl skönjer att förf. följt ned och sökt taga kännedom af ett icke ringa intal af de i hithörande ämnen utgifna skrifer, finnes urvalet af de fakta han hemtat ifrån andra, gjordt med urskillning; hvarje sak eller Lerm för sig är i allmänhet väl definierad till in grundbetydelse, och slutsatserna eller tilämpningen på våra existerande förhållanden nafva ej blott ett praktiskt syfte, utan vittna ifven om en kännedom af handelns och affärernas gång, som miste anses ganska sällsynt hos en man hvilken icke sjelf egnat sig åt facset. Stilen är derjemte så populär att hela skriften kan uppattas äfven af den mest profana läsare. Vi tro o:s derföre göra läsaren både nöje och nytta genom att uppebålla oss något utförligare vid en anmälan af detta arbete, och å dervid tillfälle att tillägga en och annan gen betraktelse. Förf. begynner med en iunledning om Sverges ställning till verldshandeln, dervid ban angifver sig såsom anhängare af ett modereradt frihandelssystem, hvilket han sedermera närmare utvecklar i tillämpning till både åkerbruk och manufakturer, och bvarvid han för öfrigt hänvisar till Eoglands exempel såsom en ledning för omdömet huru öfvergånsen lämpligast bör ske. Denna inledning synes oss emellertid vara det minst lyckade af rela skriften, emedan författaren förekommer ss dervid hafva något sväfvat i osäkerhet om le slutsatser som egentligen äro att draga från Englands stora öfvervigt och rikedom å ena sidan, den författaren hafvudsakligen och ej utan skäl tillskrifver sjelfva folkets både öfvervägande intelligens och moralitet, samt å den andra den pauperism som visar sig i bredd dermed. Detta är emellertid ett kapitel hvaröfver en undersökning skulle medtaga vida mer utrymme än förf. synes velat egna deråt, och som dessutom brytt och ännu ständigt sysselsätter så många statsmäns och publicisters bjernor, att det bade fordrat en bak för sig. I parenthes anmärke vi dock hvad förf. glömt tillägga till sin för öfrigt riktiga åsigt, nemliger att man bland de förnämsta källorna till