Aftonbladet – 31 oktober 1850, sida 2

som äro födda fiender till hvarje sorts rå styrka, syntes för längre tid hafva inslumrat. De nya ins utionerna giogo fredligt sin gårg och vidmakthöllo regeringen för den frånvarande fursten. Öfverallt pigingo stora arbeien, som i folkets ögon framställde bilden af stor lycka och välmåga. Ieke det minsta mela förmärkies på Cen kejserliga himmelens horisont. Insen tviflida på Caesars lycua Emediertid var all endast ett bliindsken och s!uiet på denna ära och lycka, d. v. s. Waterioo och S:t Hel:na, närmade sig ourd vikligt. Nationens if hade iaos rat jemte friheten. Nationen hade icte mer rågon tenke, emed:n den icke va r fi, och dan tid kom, då dess lif yn!es slocknadt, em:dan den icke mer var Da offieilla bifallsropen dolde en förfårjig slapphet och en liJande I het, i följd af da offer man gjort. Smärtan öfverväldigade et af sit kött oupphörfamiljen som såg ti ligen taget i anspråk genom dyn2asticns utskriflningar. gendomen sökte förgifves undandraga kriget de arm:ir som behöfdes för plogen. Religionen insåg att den på ett bycklande sätt endast användes såsom mede!. AU fröjd hade försvunnit, med undantag af de oroliga glädjeyttringar som förspordes vid åsynen af de segariecken, som blifvit fisnden frånrölvade. Maa tyckte att da betalades alltför dyrt med makars och mödrers oldrig aftorkade tårar och med dea ständiga sorgen öfver förlusten af alla fribeter. Oeh stormen kom, och byggsaden föll, ty den var bygd på lösan sand. Dea beundransvärde man som uppbygt den hade förgätit att jet endast är i nationernas bjertan och i deras Ömaste intressen som institutiogeraa hafva sina verkliga rötter. Alt senat är cndast bländverk och förvirring. Under sjellva krisen stol han ensam, öfvergifven af opinionen, illa uppburen af en nationalitet, som hen uttörat genom att af der fordra omöjligheter och som han aldrig vetat beqväma sig att gifva några verkliga garsnuucr. Man fick nu se ett skådespel som eterverlien aldrig skall glömma, och som, då nya faror stund2, skall genom sina minnen vara tillräck ligt för att skona oss från nya olyckor. Vår jord, fäderneslandets beliga jord blef tvenae gånger trampadt under fötterna af främlingar, bvilka då icke mer, såsom under republikens dagar, funno ett helt folk stå slogfärdigt mot sig. Vetenskapsmannen från Berlin, som trodde sig strida för filt lands frihet, och kossacken, hvilken längtar till Paris såsom forntidens barbarer till Odens paradis, ingingo en gudlös, ocmotståndlig allians med österrikaren och engelsmannen, af hvilka den förre ville hämnas Wiens dubbla eröfring och den sednare var ursinnig öfver att ett ögonblick hafva behöft darra al bekymmer för sina kommerciella rikedomar. Skymf och nederlag följa på hvarandra. Intet fattas i vanärars afgrund. Den segrande hären beträder Frankrikes jord. Arsenaler, musger, allmän och enskild förmögenhet, alli lemnas till sköfling. Liksom det icke vore nog med olyckan, förökas den al skammen. Franska furstar underteckna landets kapitulation. Eder utbytas mot eder. Den officiella verlden ombyter herre och politisk religion tre gånger under ett år. De som icke ville underkasta sig, behandlades såsem fiender eller förrädare. Med titeln röfvare (brigands) sökte man böja modet ho; dem af våra bjeltar som ville göra motstånd raot den europeiska koalitionen. Förfärliga, oförgätliga lexal Vid de intränsande fiendernas sida finner man fransmän, och dessa fransmän — ack! de äro de samma, hvilka påstå att Gud har anförtrott Frankrike åt dem Utan den tapperhet, son ädagalades af de sista jvarlofvorna utaf den gatnla armeen, uten de 2 ternas beroism, utan landets lugna resignation och dess mångfaldiga protester, skulle an kurna vända om Fraus I:s ord: Allt är örloradt utom äran! (Tout es! perdu, fors Vhonieur.) Uader ramma tidpunkt, då kejsaren störades, inträder sålunda den legitima raonarkien inrerlig förbindelse med vir sorgligsste veriod. Den skördar vinst al våra olyckor; len intränger bakom våra fiendersrygg; dent estaureras under deras protektion och uppröjes genom vår fördmjukel:e; vår vanära, se ler dess nya rätt; vira olyckor, se der dess! tödjepunkter! Den drager icke allenast fördel uf våra vapons nederiog, utan äfven af våra aravetens förfall. Man säger, för att förringa dess: fel, att retaurationen var vår räddning. Men hva kulle, om dez:s förbrytelse icke vore oför ig, den legitima monarkiens arfvinge i våra lagar med så mycket eftertryck hafva afslagit i slags aliians med utlänningen? Fördömaelsen öfver 1815 års bragder har aldrig kun-! vat stadfästås på ett mera ekiatant sätt, än gerom de från Wiesbaden utgångna förklaringarne. Vi hafva ännu icke talat om den våldsam(4 na reaktion som åtföljde legitimitetens restauation. Den vanärar vår historia. Hr A. de! Vaulabelie har skildrat denna så legalt vilda eaktion. Gifve Gud, alt vi icke en dag måtte ölja republikens fienders exempel och på 1850: rs royalister tillämpa 1815 års hvita terroisin. Vi skulle vilja se sådana blad för evigt vortryckta ur vår historias bok. Då emedlertid ett visst parti påstår att wupgligheten är försoning, kan det vara bra j tt påminna siz hvad slags försoning den ti a j j J f j l 39