Aftonbladet – 26 oktober 1850, sida 2

fall så fullgiltiga skäl för behofvet af Sundska tullens revision eller afskaffande, att frågan derom förtjenar att på det bögsta behjerias. Den omnämnda skriften lyder som följer: Anförande till protokollet, hållet inför Grosshandelssocietetens och Skeppsrederiernas Herrar Deputerade i Stockholm d. 17 Oktober 1850. I öfverensstämmelse med mitt förbehåll, då jag väckte motion om en underdånig skrifvelse från grosshandelssocieteten till Kongl. Maj:t, angående åtgärder för upp örande af den, handeln i bögsta grad tryckande och förnärmande Sundska tullen, eller åtminstone förändring i grund och sätt för dess ut: gående; får jag nu den äran att nä mare utveckla min åsigt, tillika med skälen för densamma. En blick på kartan är tillräcklig att öfverty a äfven den minst skarpsynte, att då Skåns och Ssland icke lyda under samma spira, det icke är natur och billighet, som gifvit någondera af dessa länders regeriogar uteslutande besittningsrätt öfver Öresund, bvars Östra strand bildas af Svenska kusten äfvensom den vestra af Danacmarks förnämsta ö. De särskilde egarne af derna och af det land som utgö Sveriges sydligaste provins, hafva följaktligen af naluren erhållit lika rått till sundet, antingen till gemensaml begagnande, eller ock till hälften fördeladt mellan begge, hvardera närmast sin strand. Men politiken, vapenlyckan, fördragen hafva annoriunda skiftat, och till följd ef ett annat missförhållande: det nemligen, då Sverige ännu icke egde sin naturliga gräns i söder, uten Skånes fasta land, sammanhängande med det öfriga Sverige, beherrskades af konungen öfver de gent emot belägne danska öarne. Så länge en så onaturlig hopgyttring af besittningar fortfor, samt en och samma regent innehade begge de kustland, hvilka å ömse sidor omsluta sundet, ezde han också obestridd och obestridlig rätt öfver hela detta farvatten. Men i samma stund Skåne och Seland fingo särskilda beherrskare, inträdde hvar och en af dem i besittningen af den intill hvarderas strand närmast belägne del af sundet. Denna resan i sakens natur grundade rättighet visade sig faktiskt, då Albrecht, som i sin egenskap af svensk konung, gjorde anspråk på Skåne, men icke på Danmark, förfogade om fri genomfart i sundet till Han:estädernas förmån, i afseende på deras sillaster. Under de sekler, som svenska regeringarnes, eller egentligare uutryckt, riket Sveriges anspråk på Skåne sedermera ti vilade, var Öresund således belt och hållet ett danskt farvatten och tullumgälderna för sexlatsen derå en inkomstkälla af stor betydenhet för Dannemarks konungar, hvilka ej eller underläto, att genom stegrade pålagor göra den mer och mer vinstgifveande. I mån, som Dannemark stod i mer eller mindre vänskapligt förhållande till, det vill med andra ord säga, fruktade de makter hvilkas trafikerande undersåter begagnade genomfarten i Öresund, höjde eller sänkte danska regeringen deras tullum gälder. Deraf uppstod en skillnad mellan privilegierade och icke privilegierade nationer, enligt olika fördrag med dem, hvilka fördrag likväl, äfven i afseende på de privilegierade, voro olika betungande. Sveriges bandel hade visserligen före Gustaf I:s tid föga utsträckning, och dess berörings unkter med Nordsjön voro få, men i kraft af den allmänna tull: frihet, som de tre Nordiska rikenas innevånare bibehöllo efter Calmar-unionens upplösning — nemligen svenskarne i Dannemark och Norge samt danskar och norrmän i Sverige — ätnjöto svenska fartyg och laster likaledes frihet från tullafgifter i sundet, hvilket uttryckligen bekräftades, då freden slö i Stettin 4570, och ändå bestämdare genom fredslutet i Knäröd 4613. Sveriges regeringar försummede således icke vid någotdera af dessa tiltfällen att fu!l göra sin pligt och bevaka sitt lands intresse. Men Dsonemark har, å sin sida, ej eller någon: sin försummat att göra Sverigs intrång, när omständigheterna sidant medgifvit. Åsidostttande tråkta iernes belgd, den i våra dagar pathetiskt omordede stamförvandtskepen, och minnet af den förening, som förut egt rum mellan de tre nordiska rikena, lade Dannemsrk nu alla möjliga svårigheter i vägen för verkställigheten af hvad i omförmaälde afseende blifvit på nyssberörda sält högtidligen överenskommet och besluiadt. När efter Gustaf II Adoifs död. Sverige var fullt sysselsatt med kriget på tysk bot ten, vägrade Dannpemark, att åt de eröfrade och til Sverige afträdda provinsernas skepp och laddningar firunna de genom traktaterna svenska undersäter tillerkände rättigheter. Dessutom tillvällade Dannemark sig, oaktadt den svenska vsror i allmänhe! förbehållna tullfrihet, rättighet ait fordra afgift för vissa artiklar, såsom vin, uten att ens göra undan: tog för det, hvilket införskrefs för drouniug Chri stinas eget bord. — Ja, Dannercark förböd till oct med vissa varors förende genom sundet, t. ex. krigs förnödenheter af aila sleg, som Sverige just unde denna krigsperiod så väl beböfde. — Till riga pi chikanerna, lät Dannemark visitera svenska fartyg uppehålla dem flere dagar, till och med bringa den till Köpenhampn, hvarest de stundom under alla upp tänkliga förevävdningar förklarades för god pris. Man skulle ej behöfva anföra mora än detta Dan remarks trolösa och förmätra uppförande, för at finna rättmätiga orsaker till det krig, Sverige 464: började mot sin obilliga granne. Nederländerne som då drefvo den största handen på Östersjön oct Nordsjön, hvilken handel led ef Dannpemarks vexa tioner i fundet, hade förgäfves i godo sökt rättelse cch enär öfverenskommelserna derom blefvo utar verkan, gjorde generalstaterna vi: de sedermera q bang bragia fredsunderhandlingarne gemensam sat med Sverige, åt hvilka en ansenlig holländsk flotta som kastade ankar utanför Köpenhamns redd, gå ökadt efiertryck. Torstenssons, Horns, Wrengels oct Königsmarks segrar nödgade slutligen Dannemari att med allvar tänka på fred och antaza de vilkor som erbödos. Den 43:de Augusti 1645 slöts i Brom sebro fred mellan Sverige cc Dannemark cch Christianopel en traktat emellan Danremark och Ne derländerna. Fördraget i Christianopel åberopas änn i dag såsom grund för Sundska tulien i flera afse enden. Gerom freden i Brömsebro erböll Sverige, uton flera landvicningar, fullkomlig tullfrihet i Sunde och Balterna för hendelsvaror af alla slag; och denn skattfrihet utsträcktes till alla Sverige underlydand landskaper. Intet slogs visitation fck äga rum dock skulle svenska fartyg infor dansk tullauktori:e styrka sin pationelitet. Sveriges tullfrihet i Sunde bekräftades yuterligare uttryckligen genom fredsslu ten i Roskild 4658 och i Köpenhamn 1660. m:eS — a mo TN KD a I