Aftonbladet – 26 oktober 1850, sida 2

med andra offer, än arkebuseringen af en Monero och fångarne i San Nicolas. Emellertid nmärkes att till denna början äfven hörde åtkilliga hemska och hastiga dödsfall, af det laget som historien likasom händelsevis techar med röd skrift i folkens hbäfder. Sålunda försvunno två bland fälttågets anörare, hvilkas inflytande skulie kunnat vara Rosas i vägen: Arbolitos och Molinas dödsfall vöra till denna tid. Någosting dybkt tycks rafva häsdt de två konsuler som stodo vid Octavii sida under siaget vid Actium. Betraktom till en början Rosas innan han innu uppträdt i en diktztors fullständiga skepnad, medan han ännu bott står på tröskeln ii! det välde, som ban icke vidare ärnar lemna. Oxzkring 1831 var Rosas 35 år gammal; han iknade en Europt, med blonda hår, Jjus hy, blå ögon. Han nyttjade kindskägg, som icke räckte längre ned än till munnen, men hvarken mustascher eller hakskägg. Hans blick skulle vara vacker om man kunde se den; men Rosas är icke van att se hvarken sina vänner eller fiender öppet i ansigtet; han vet kanhända stt ban i hvar vän, som ban kan ha, nästan altid ser framför sig en hemlig ovän. Hans röst är iild, och när han behöfver vinna någon, saknar hans samtal icke behag. Ryktet om hans feghet är i hvars mans mun, ryktet om hans list ej mindre. Han tycker om att gyckla med andra; det var hans förnämsta göromål innan han begynte sysselsätta sig xmed allvarsamma saker; sedan är det blott ett tidsfördrif för honom, vid någon ledig stund. Hang gyckel är likväl vildt, som hela hans inre våsen, bvari vildheten och sveket bherrska förenade. Några profstycken så här anföras, En afton såg ban en god vän till aftonen hos sig på två man hand. Han smög undan det till aftonen bestämda och i ett sidoskåp uppställda vinet, och satte i stället dit en bu: