Aftonbladet – 24 oktober 1850, sida 2

vilseleda general Peters och taga en väg, hvarom denne icke kan få underrättelsev. Rådet är godt,, anmärkte min jovialiske spanjor. Vill ni nu följa mitt råd, så gå ned till det stora hotellet för resande och tala högt om er sfsigt att resa tillbaka till Galveston; gif order i öfverensstämmelse med denna föregifna afsigt och säg att ni skall resa i morgon vid dagbräckningen. Ni kaa vara siker påant den tappre general Peters och hans kamrater skola lägga sig i bakhåll på den väg ni angifvit. Emellertid begifver ni er i afton i all stillhet bort på den väg som jag skall visa er., Jag följde noggrannt min värds råd. Hela dagen var värdshuset fullt af menniskor, bland hvilka jag såg många misstänkta ansigten, som efterhand försvunno, utan tvifvel för att vänta mig utanför stadens port. Klockan var nio, då jag gick ned för att se till min häst, som jag fann sadlad. Min värd, som stod med armbågen stödd mot sadeln, sade till mig: Nu är det tid; gå bort i all tysthet; begif eder på väg till fots. Följ landsvägen, gå icke öfver bron, utan håll er till höger utefter floden och fortfar att gå i denna riktning, intill dess ni kommer till en liten skog af rör. Edra följeslagare och edra saker, som jag sjelf skall komma med, träffar ni der bes ämdt kl. 10. Fort, ingen tid är att förlora. Spanjoren gnuggade sina händer med en triumferande min. Vaya, voya!n återtog han. Länge har jag väntat på detta ögonblick. Domaren Peters skall nu få sin räkning betald! Ni skall gifva anledning till att rättvisa ändtligen blifver skipad. Ni skall komma till att upplefva lustiga saker. Vid Gud, sennor, jag har en liten skuld att betala den tiggaren; och det glä der mig att få betala honom den. 0O, de uslingarne! Vaya, vaya! Vi måste skynda oss