Aftonbladet – 23 oktober 1850, sida 3

Jrådhusrätten, 9 månader sednare har hans minne IFör öfrigt bar hr Gjörcka I mina, utan likväl någon relig Jning af Mosaiska religionens förbållende till den stå orden: då Gud skspade verlden förja Itill noll och intet värde, är ju klart, att hela det latt ban bej kunde bestämdt erinra sig huruvida Guds stringhetn, Pe öfriga, 37 viltnera, intygade, att de ej höri mig yttra hved de 2 första anklagelsepunkterna innehåtla. Då sålunda alla vitiner dels förnekat, av yttranden som ofvannämnda eller ers i samma syftning biifvit fällda, dels intygat att de hört yttranden i alldeles motsatt mening, tyckes det förråda antingen en alltför stor menlöshet eller ock en påtaglig elakhet att tala om brist på full bevisning, och karakteriserar fullkomligt anklegelsen i sin belhet, som just i dessa frågor har sina mörkaste punkter. Hvad nu den 5:dje och sista anklagelsepunkten angår vid hvilken åklagaren bufvudsekligen fästet sig, och hvilken han förmenar, först och främst vara al mig yitrad och sedan hädande mot Gud, så kar det måhända synas öfverflödigt, att deröfver ens yttra sig, alldenstund eit dylikt uttryck, om det blif vit fåldt, svärligen kan i någon förståndig menniskas ögon få pamn af hädelse mot Gud, och hr da Berg: bevisning, att det verkligen så blifvit fåldt, dessutom är af samma beskaffenhet som den i de 9 förste frågorna förebragta. Låtom oss deck höra, på grund af hvilka och hurudana vittnesmål det är, hr de Berg af mig fordrar offentlig kyrkoplikt och böter. Det är 3 vittnesmål som i denna punkt haft att anföra något, hvaraf en slutsats velat dragas till bevisning för hr de Bergs påstående. Hr Svensson har påstått att jag bestämd: utlåtit mig enligt tredje frågan ufan all orden så till sägandes örekommit. Samma vittne, som d. 46 Mai, d. v.s. 4 dagar efter det föredraget blifvit hållet hört mig i denna fråga säga: då Gud skapade verlden stötte han ut menniskan ifrån sigs (se polisprotokollet af den 46 Mej d. å.) säger 2 månader derefier eller d. 45 Juli, att det hört mig bestämdt säga så, som redje frågen innehåller. Hvilken märkvärdig psykologisk företeelse, att ej blott minnas ett yttrande bättre och bestämdare 2 månader sedan det blifvit äldt, än 4 dsgar derefter och sedan, att ena gången minnes det precist så, som åklagaren angifvit, men den endra gårgen helt annorlunda. Kommer nu il motsägelserna uti sjelfva vittnesmålet äfven den omständigheten, att samma vittne, i en härstädes a samma person utgifven tidning (Morgonbladet af d. 24 Maj d. å.) innan polisförhöret var hvarken efsiutadt eller justeradt cch innan rådstufvurälten begynt någon undersökning, lättsinnigt cech lögnartigt upp gifvit, att jag bespottat all religion och förnekat uppenbarelsen, hvilket yttrande utvisar de rest fieadtliga tänkesitt mot min person, och som ensamt, efter mitt förmenande, borda hafva utestängt br Svensson från rättighet att i mia sak vittna, så måste redan häri ligga en fullkomlig anledning att underkänna ett dylikt vittnesmål. Man må för öfrig! vara af hvad öfvertygelsa som helst, man må vara hedning eller bekänna sig till den rena Lutberske läran, man må vara jude eller muhamedar, någon religion måste man väl hafva, jon uppenbarelse erkänna som den sanna, Ben som förnekar d torde om någon, sjelf sakna religion. Dock vill jag iogaiunda betrakta vittnets uppfatining, såsom bavisande drist på religion; jag an er den tvertom endast härGuten från okunnighet och oörmåga aut tänka i dylika ämnen, men tror mig emellertid hafva visat dess betydelselöshet. Hvad hr Gjörekes vittnesmål i 3:dje frågan beträffar, att, sävidl vittnet påminde sig, orden pså will sägandes, ej förekommit, så gäller härom samma aomärknisg som vid Svenssons blifvit gjord. Uader polisörhöret sade hr Gjöreke angående 3:tjo frågan ordalagen så fallit) som äklagaren angifvit; inför blifvit så skärpt, att han der erinrar sig orden pså ill sägandesn ej förekommit. Jag enmärker endast. tigt uppfettat föredraget, såsom en historisk fratnställni af clika religi nsstiftores tanker, till följe hvaraf de i 3dje puskten innehållna erdalsgen ej nö vä i: behöfva vara sstiftares. Alsen hr Bergers vittnesmål, au 3:dje frågan blifvit af mig ungefärligen yurad utan tillägg af så till sägandes,, innefattar en motsägelse nemligen, mellan detta ungefärligen ech dena derpå följande negativa bestämningen, hvarförutan hr Berger ska rigtigt både inför rådstufvurätten och potise seit föredraget vara en historisk-krvitisk framställKristna, hveri jag naturligtvis ej kan ansvara för. hvad dena eller den bibelförfeltaren, den eller den bibeltolkaren kan bafva yttrat. Jag hear nu sökt visa beskaffenheten ef de 43 här ofvan anförda vittnesmål, de enda, som möjligtvis skulle tydas till min nackiel Alla de öfriga vittnesmålen innehilla, att vittnena ej hört mig ytt hvad 5:dje frågan innchålier och 2 af dem, nem! en krr Johansson och Mäller, hafva intygat att de hört mig yttra så till sägandesn. Att detia tillägg verkligen skedt bevisas dessutom bäst af min handskrift som till r protokoll finnes bi-l. fogad, och som bli sned vid föredrag 1-1, lande, och hvari med tydlig skrift och uton ärdring. ; gads hun, så till sägandes, rmvenvisken ur sin femn, hvilket : ock af polisprotokollet synes. Utom de moisögelser, som Jigga i vittnesmå hvilka innehålla att jag j begagnat uttrycket till sägandes, och hvilka torde göra dessa vittnesmål. vitsord, de innebäro, om de anses innebära något, i inskränker sig dertill, att dessa trenne vittnen ef distraktion eller endra skäl icke hört mitt fallda! yttrande, då deremot de bevis, som förefianas, at! jag verkligen hbegegnat orden: så till sägandes, äro fullkomligt bindande. Men jag vill ett ögonblick entege, att jeg yttrat mig så som herr de Berg uppgifvit och att orden så till sägandes ej derjemte förekoramit. Skulle detta då vara hädsnde? Har då herr de Berg så glömt sin bibel, att han ej roinnes att Gud t. ex. satte en ergel med dreget svärd för ingången till paradiset, sedan han derifrån utdrifsit eller förjagat 1 dem, som ätit åf den förbudna frukten. Detta hopJ pas jag herr de Berg skall drega sig till minnes och, begripa, om jag också ej kon begära att herr de Berg 1 1 1 m OA förstår fiosofi och historisk kritik samt uttryck, som deri kunna förekomma. Att försvara utirycket, sådant jag fälit de, tords ej ens mot herr Berg kehöfves; det låter sig väl svårligen antaga, ett en person, fom bekläder en offsn befattning af dena ansvarsfulla egenskep som ene a åklagares, skui till den grad förraägan att tänka, at 4 ännu efter al!t hvad sålunda blifvit lyst, skulle lt inför det allmänna vettet, hvars doms , lika-)S väl fem jag, är underkastad, försöka ait i ett bild-f Het talesätt, sådant som det af mig vid ifrågava-!P rande tillfölle nyttjade, utfinna något förkastligt änk mindre brottsligt, cch värdt ett till vanära gränsande straff. Eodest ryckt ur sitt sammanhang och stympadt bar det kunnat blifva föremål för missfö ständ, som jag tror numera ej skall undgå herr dö Bergs sinne, om det är så öppet fö nen, fom man bade skäl att sluta till, i ast 3 pit för Guds sak ledt honom till företegande ar detta! åtal. På grund af hvad jag nu enfört vill j:g i korthet semmanfatta milt svear: