Aftonbladet – 23 oktober 1850, sida 2

gen blifvit lokaliserad; Monsieur Melesville har litet drömt om representationsfrågan! Men det skadar icke. Det är en ledsam omständighet, som förekoromer i sammanhang med Farbrodren rivaln — ledsam för Kongl. teatern; nemligen Lars Kinmanssons uppträdande som fältväbeln Rask, liksom man förut sett bonom i Klostret Castro i kapten Ranuccios kläder. Kongl. teatern har således gjort sig af med denne värdige veteran, en lifiig Frontin ännu vid några och 50 år, en hedersman vid alla åldrar, en Sulpiz som gjort sig odödlig. Så mycket bättre för Mindre teatern, på hvars affisch vi äfven i dessa dagar med nöje återsett det aktningsvärda namnet Malmström. Men hvad kan ha föranledt ber Kinmansson att lemna Kongl. teatern? Det låter nästan som en sarkasm när gubben Rask säger: Man her rikligen sörjt för mig; jag behöfver icke vara dräng på gamla dagar... Vi ha ännu en liten komedi på Mindre teatern att omnämna. Den förekommer under den visserligen mindre appetissanta titeln Jag har ätit upp min vän; men man skrattar med god smak åt dess besatta upptåg. Herr Gustaf Kinmansson, f. d. zeniofficeren, Latude, är här en smula dum men på ett mycket qvickt vis.