Aftonbladet – 23 oktober 1850, sida 2

ade den med darrande hand. Framför honora stod sigora Rosa di Contis page, i den gröna sammetströjan med en eldfärgade görden, den halmgula duken virad kring let svarta håret, deröfver den lätta balmhatten — helt ch hållet densamme så som han sett honom på Austria. Men den sköna gossen stod der stum, med händerna hopnöppta och hufvudet sänkt imot bröstet, i en ödmjuk tällning. Gud i himlen! Cecechinol ropade Fortunatus blek och örstenad. Då upplyftade Cecco anletet. Men det var icke mer :reolen, uten en Amorine i gossdrägt, med ansigtet öfvergjutet af rodnad; det svarta, själfulla ögat simmande i årar, com perlade ned på kindernes glöd. Jag har fiytt! stammade Cecco sakta. Edra vänners sodhet gaf mig mod. Jag ledsagar miss Hartley till Lonlon. Signora Vioganni läser kanhända i detta ögonblick min disposition, min sista vilja. De föräringar, som jag i astigheter lemnar åt henne, skola lätt trösta henne öfver min afresa. Kan ni, signor Fortunato, förlåta mig det vansinnigt djerfva beslutet? Ack, förtviflan segradel Fortunatus hörde knappt hvad pagens lilla mun framstammade. Han stod ännu alltjemt som förstenad och med stirrande ögon, liksom sväfvade en andesyn framför honom. Men då den sköra anden med en blick af skygg ömbet och rädd väntan bedjande sträckte banden emot ho: nem, fördunklades hans ögon genom en tår; han nedföll på knä framför uppenbarelsen och utropade: Grefvinna Pivisfrancalo O, icke så! Jag är det icke mer!, suckade den förvandlade. Jag är ännu en gång Cecchino. Fortunato, tänk på dina ord vid Siderno, att du ville bära mig 8enom tHifvets böljor... och på den bittra skilsmessan vid Monteleone! Fortunato, mit: arma lifs räddare och frelsare, vill du icke känna igen Ceechino, vill du förskjuta honom ? Det var nu åter denna förtrollande röst, hvarmed en gång den älskade gossen visste att berusa honom. Fortunatus kände i sitt hjerta det förflutnas hortdöda sällheter åter uppvakna (ill blomstrande lif. Likasom i morgondrömmar, svifvande mellan verklighet och illusion, utbreddåe hn stum sina armar mot älsklingen, och lika stum sjö k älsklingen i hans faran. oc Miss Hartley och kapten Smith förde dem i Gibraltar till altaret, derpå det unga paret till London, hvarifrån de med eit amerikanskt STR ifsoglade till New-York.