Aftonbladet – 23 oktober 1850, sida 2

etten och det stora finalet i första akten, som gingo med precision och ej utan lif. Hr Walins sång gör här ganska god effekt, hans spel: har åtskilliga lyckligare momenter. Kuplet:kavatinan deremor, denna bön, så full af lyftning och andakt oaktadt dess naiva friskhet, oaktadt allegrotempot, som utirycker Mikelis djerfva trillförsigt och det vågade i hans förehafvande — denna herrliiga komposition försvann obemärkt! — M:ll Berwald (Constance) förtjenar allt erkännande af sin vackra och artistiska sång, af sina bemödanden om saktionen, och så vidt vi minnas, kunna de förra innehafvarinnorna af detta parti icke häruti mäta sig med henne. Wisserligen saknar man den inspirerade heroismen hos Armands maka — men det sätt, hvarpå Armand representeras, gör detta temligen naturligt. Hr Strandbergs vackra röst tar sig eljest ganska väl ut i duetten, i trion, och älven i första finalet förtjenar hans sång beröm; för öfrigt är hans stoicism så orubblig som någonsin, och yttrar sig förnämligast i det sätt, hvarpå han säger fraserna i sin talroll. — Hr Lundberg är i ensemblerna en rätt passabel Antonio; att emellertid sjunga den sköna savoyardromansen så som br L. gör det, borde sannerligen vara förbjudet genom en serskild paragraf i regiementet. — De öfriga medverkande förtjena loford; serskildt nämna vi hr Uddman (första officeraren), som utvecklar mycken bonhommi samt ett nyanseradi spel; soldatkören yttrar deremot föga tecken till något krigiskt, än mindre till något dramatiskt lif. — Orkestern infade förtjenst denna afton, serdeles i den förträfiliga ouvertyren, som ock mottogs med allmönt bifall, . —4U—