Aftonbladet – 19 oktober 1850, sida 2

Naturligtvis ville Fortunatus ej lyssna till dessa för laringar. Men engelsmannen ropade: Nej, nej! Urskulda mig ej. Jag är en tvärvigg, ja et det; men dålig är jag icke och derom önskar jag kunn: fvertyga er. Den kommenderande general Fox är mir lägting. Jag bor hos honom. Hen kan ej förlåta mi; nin otacksamhet mot er. Jag bjuder er till honom i mor son på frukost och skall sjelf afhemta er från er boning Tillåt nu att jag följer er tilibaka. Ty aftonluften bli ylig; ni är ännu konvalescent och jag har i glömska lrifvit omkring med er i hela timmar, mer än som ä ilibörligt. Sir George följde honom till juristens hus. Fortuna us måste här, i sitt rum, ännu ytterligare stilla britten ryfikenhet cch visa honom Beatrices porträtt. Denne be raktade det länge och sade: God dam, ett englahufvud! Jag beklagar er, kär vän. Ni älskar, ni är älskad. Vet ni hvad som är at söra? Jo, är grefvinnan i Messina eller Palermo, eller ågon annan vrå af Sicilien, så skall man väl kunna tag seeda på henne. Jsg köper ett par repstegar cch vi båd vortföra henne, likasom Ulysses och Diomedes bortförd Projas palladium. Det vore ett generalupptåg! Argonau erfärden var inte mera romantisk än vår Austriafärd åtom oss nu laga så att det blir ett äkta romantiskt slut Vå, derom skola vi tala mera en annan gång. Adjö, si fag måste till generalen, som förmodligen redan läng väniat mig. Härmed omfamnade de båda unga vännerna hvarandrs Sir George flög derifrån. XKEXVIIL BROBDBERLIGT FÖRBUND. Man skall dock aldrig, äfven under de smärtsammast förhållanden i lifvet, tro på omöjligheten att det åter e sång kan blifva gladare. När ett stort själslidande för nörkar allt omkring oss till natt, och den sista glädjeströ en, som himlen kunde sänds, slocknar: må dock inge ro att sjelfva de eviga stjernorna kunna utsläckas! D lysa ännu ofvan skyarna. Och ailt lidande är blott mol Det vexer och försvinner. Fortunatus kände den sannir gen så godt som någon; och likväl hade han, såsom de