Aftonbladet – 17 oktober 1850, sida 3

personliga kredit hr Aminoff oombedd ställer i första rummet, hvilka utan tvifvel bäst äro i tillfälle att känna det under deras ledning stående penningeverk, icke draga i betänkande att ikläda sig en dubbel ansvarighet (först i egenskap af aktieegare och sedan i egenskap af enskilde personer) för bankens förbindelser, så synes det vara ett betryggande tee: ken, ja! ett skäligt bevis att bankens rörelse ej va rit på väg att hämmas. Detta veta och inse de lånegifvande kapitalisterna lika väl som någon annan; men det tillhör nu en gång deras vanor att hope säkerheter, och det är icke något nytt att de, som hafva pengar, tillfredsställa sina vanor, äfven di dessa visa anstrykning af kapriser. Det är sanno likt, att hrr direktörer ansett denna andra påskrift såsom en föga vådlig formalitet, för hvars fullgörande de varit långt ifrån att göra anspråk på någon särskild tacksamhet af bolaget. Äfven om man häruti velat finna ett utmärkande drag af hrr direk: törers bankstyrelse, så vittnar det om föga takt, att vid en dechargefråga anföra hvad eom blifvit gjordt i en riktning,, såsom godtgörelse för hvad som möjligen blifvit uraktlåtet i en anzan. Detta urskuldande var så mycket mera opåkalladt, som det var alldeles obehöfligt. Det vill derföre synas som hade direktörerna, iika litet som bolaget i allmänhet, att lyckönska sig till detta hr Aminoffs uppträdande, vid hvilket tillfälle man ofrivilligt har att påminna sig framlidne grefve von Platens bekanta yttrande om sina vänner. Götheborgs Handelstidning, som med begärlighet reproducerade det fynd Bore hade gjort, uppställer uti ett sedoarse nummer en tablå öfver samilige en skilda bankers ställning och gör på grund deraf några reflexioner, vittnande om både ovilja och bristande sakkännedom. H. T. uppgifver det Östgötha m. fl. privatbanker ej ställt sig till efterrättelse regeringens föreskrift att vid beräkning af sedelemissionen särskildt frånskilja det riksmynt som finnes hos vexlingsbuden, eller på andra ställen utom bankernas egna kassor, och hvarpå, såsom nu sker, någon sedelutgifning ej får grundas. Detta asåsom nu sker eller att sedelemissionen öfverskrider de i lag och författningar stadgade gränsor torde, lindrigast sagzdt, vara en förhastad uppgift. Enligt 41 af förordn. af den 9 Januari 1846 får sedelemissionen ej öfverstiga sammanlagda beloppet af 4:0 riksmynt i bankens egna kassor, 2:0 grundfondshypotheker, 3:0 kreditivhypotheker i den mån kreditiven blifvit anlitade. Jemförom nu dessa stadganden med H.-T:s egna sifferuppgifter rörande Öst götba enskilda bank i ofvannämde tablå, och det blir ögonskenligt att ingen anledning förefinnes till den förmodan att Ö. G. enskilda bank i strid med regeringens föreskrift missbrukat sin rätt till sedelemission. Östgötha enskilda bank ägde den 30 Juni detta år: Riksmynt . . . . . . . Bko rdr 445,605: 23. Grundfoed . os D 759.000: — Kreditivhypotheker (anlitade) D 3.680: — Summa 1,201,285: 23. Utelöpande sedlar . . . 865,460: — ÖOfverskott . . 3335, 825: 23. Om nu såsom H. T. förmenar banken grundade sin sedelemission på tillgångar som befunnos i andras vård, så skulle vexlingsombudet i Stockholm innehafva banken tillhörigt riksmynt till ett belopp af mer än 335,825 rdr bko och säledes ensam mer än tre gånger så mycket som bankens egna kessor! Om Handelstidningen förutsätter det vara möjligt att både landshöfdingeembetet i Östergötbland och finansdepartementet skulle hafva lemnat ett sådant förhållande oanmärkt, så bords dock H. T. med sitt hufvud för financerna, varsnst det påfallande uti orimligheten af en slik supposition. Längre fram uti samma af H. T. å la Fouquier Tinvilie upprättade anklagelseakt emot privatbankerna förekommer följande: Så har Östgöthabanken manierat sin kreditivrörelse, så att 400,000 rdr bko under 3 månader blifvit indrifae och till den grad konseqvent genomfört strypsystemet, att af 571,000 rår beviljade kreditiver, endast 5 680 rdr voro lyftade.n Här lägger nu H. T. sin .bristande sakkännedom för öppen dag. H.-T:s tablå är daterad den 30 Juvi eller precist samma dag då räkenskapsåret i Ö. G. enskilda bank går till ända. Kreditivkontrakten med denna bank hafva allt sedan dess början 1837 innebållit den föreskrift, att allt, hvad som under loppet af bankåret blifvit å kreditiv Jyfiadt, skall inbetalas vid bankårets slut: en princip äfven adopterad af riksbanken ). Det bade således rätteligen icke bordt finnss en skilling utestående på kreditiven den 30 Juni. Man har antagit detta stadgande för att hindra kreditiven blifva af stående skulds natur, hvilket onekligen inträffar der kreditiven ideligen balanceras från år till år. Om detta stadgandes fördel eller olägenhet för allmänna rörelsen kan man vara af olika tankar, men, sedan en gång principen blifvit etablerad, så berättigar ingenting att anse densammas tillämpning såsom ett konseqvent genomfördt strypsystemp. Då H. T. lofvat att återkomma till frågan om privatbankernas operationer i allmänhet, så har ins. på detta sätt funnit lämpligt antyda nödvändigheten af att H. T., innan den går vidare, förskaffar sig en noggrannare kännedom om huru privatbankerna operora. . —eR— delegare i Ö. G. enskilda bank ) Redaktionen kan i denna punkt ej dela insändarens tanka, så vida han gillar nämnde princip. Att ålägga samtlige kreditivtagere att på samma vecka hafva inbetalt sina kreditiver, måste leda till en strypning, hvilken är för piteglig att behöfva närmare bevisas. Det borde vara nog att lemna till öfverenskommelse mellan bankerne och kreditivtagaren, att bestämma vissa perioder af året under hvilka aatingen hela kreditivet eller större eller mindre delar deraf skulle vara inbetslte. Red:3 anm. rs —— — so —— RÄTTER ÄNGEOCH POLISSAKER.