Aftonbladet – 9 oktober 1850, sida 2

emottagen af prestkollegiet. Hans rakade bufvud betäcktes af en rund mössa med räfskinnsbräm. Ofverst på dess midt satt, såsom talisman, en röd tyglapp på gul botten och med derpå brod:rade böner. Ålderdom och opium bade förslappat dea gamle och det oupphörliga bönläsandet påtryckt hans uppsyn en pregel af from undergifvenhet. Han satt på en röd, med thronhimmet försedd sidendivan, och framför honom stod ett lågt bord, med ett litet kärl, som innehöll undergörande saffransvatten, beskuggadt af påfågelfjädrar, jemte en klocka, vid hvars klang han till dörren beledsagade dem som hemburit honom något offer, sedan han förut signande slagit dem på hufvudet med en ibopviken duk, hvari en bön blifvit intagd. Till venster om sig hade han ett altare med åtskilliga afgudabilder, och framför detta knäböjde de flera prester, som tid efter annan voro sin Lama behjelpliga vid bönerna och offren. De andliga anse sig för bättre än det öfriga folket, och deras enda egentliga arbete utgöres af att lära sig tangutiska språket och lamaiska teologien. Ealigt denna beboddes himmelen i begynnelsen af flera gudar, bland hvilka en, Devong Charna, skapade verlden. De första menniskorna voro fullkomliga, bade skinande anleten, hvarmed de sjelfva lyste åt sig i mörkret, och vingar, hvarmed de som fåglar kunde förflytta sig genom luften. De behöfde ingen föda, förökade sig utan parning, och lefde i åttiotusen år. Sedan de smakat en söt frukt, mistade de sin fullkomlighet och sitt anletes skimmer; och som de nu befunno sig i djupt mörker, funno gudarne nödigt att skapa sol, måne och stjernor, af eld, vatten och glas, i hvilka de sedan togo sjelfva sin boning. Efter den söta fruktens förtärande rönte menniskan ständigt otillfredsställbara behof, och sammanhopade under sin dårskap allabanda näringsmedel och andra förråder, hvarigenom våldsgerningar framkallades. Söndringar uppkommo emellan dem, som nödgade dem att välja sig styresmän, hvilket åter hade ståndsskilnad och maktmissbruk till följd. Mer och mer förtärd af begär, kunde menniskan ej längre uppnå den i begynnelsen henne beskärda åldern och nalkas snart sin fullständiga undergång. Framtidens slägten skola bli så stora som emel!an armbågen och långfingerspetsen på de nuvarande; d2 skola gifta sig vid fem års ålder och på sin höjd blifva tio år gamla. Floderna skola småningom torka ut och jorden taga eld, så att verlden återgår till sitt intet; hvarefter en annan gudom skall skapa en ny verld. Så länge likväl den nårvarande jorden består, äro menniskornas sjilar oskiljaktiga derifrån, och flyttz, under årtusendens lopp, ur det ena djuret i det andra, tills de slutligen uppnå en menniskokropp, ur hvilken de återgå till något djur. Men äfven inom menniskokroppen äga de ingen ro, utan genomvandra den led för led, från den ena månaden till den andra. Sådant är de vanliga menniskornas öde; endast Lama blir vid sin död förflyttad ibland gudarne. Enligt Lamas önskan hade jag på porträttet framställt honom bedjande, med rosenkransen i hans högra hand och med den venstra tagande hvetekorn ur en silfverskål, som en prest framhö!l, och hvaraf han emellanåt kastade några i luften. Mitt arbete väckte äfven här stor förvåning, och man yttrade den gissningen att jag i mitt hem kanske vore sjelf en medlem af det andliga ståndet. — Målarne, svarade jag, hafva väl i alla tider bistått presterskapet; men emellertid utgöra vi en särskild klass, som för menniskorna göra presternas osynliga gudar och helgon synbara. ILaman tillät mig äfven att afmåla det inre afafgudatemplet, och när jag gick beledsagade han mig med den heliga klockans klang. Den ständiga kringvandringen vägrar kalmyckerna att åt sina gudar uppföra fasta tempel; de dyrka dem under tält eller flyttbara tempel, som genom sin storlek öfvergå de menskliga boningarne. Ett sådant tempels nedra hälft är sammansatt af stänger, korsvis förenade medelst läderremmar, så att de kunna kring föreningspunkterna utspärras eller hopläggas, likt skänglarne i en sax. Ett antal dylika stänger sammanställes till ett rundt gallerplank, och deras öfra ändar ihopbindas vidare med andra stänger, som sammanlutas såsom sparrar till ett tak eller hvalf, hvars slutsten är en rund krans af trä, med hål för hvalfstängernas eller taksparrarnas öfra ändar. Detta slags runda, afstänger sammansatta bur, utgör templets fasta del, som sedan öfverklädes utanpå med ylletäcken. Åtskilliga helgedagar, hvaribland tre stora och tre små högtidsdagar hvart år, fordra hvar för sig en särskild utsmyckning af templet: Jag hade tillfälle att besöka templet då den stora vårfesten firades. I ett rum till höger stodo hönemachinerna. De bestodo af en större och en mindre trätrumma, liknande lotteribjul!, den ena öfver den andra, och hvardera upplagda i en prydligt utkransad och målad träställning, hvari de, medelst ett i några hvarf kringlindadt snöre kunde snos omkring, först fram och sedan tillbaka. Trummorna äro utanpå fullskrifna med böneformulärer på hindostanska, tangutiska och mongoliska, och inuti fyllda med pappersrullar, på samma sätt fullskrifna, hvilkas långsammare eller hastigare rörel:e anses hos gudarne framföra kalmyckernas böner. En prest är nästan hela dagen sysselsatt med kringsnurrandet af dessa böner och att sålunda bedja för sitt och folkets väl. Då böners omskakning här anses lika verksam, som deras 1