Aftonbladet – 9 oktober 1850, sida 2

träskålar, och några vattensäckar af läder. För öfrigt varseblef jag några brokigt målade skin och kistor, hvari husgudar och kläder förvarad s, och till golfmattor voro täcken af kamelhår utbredda, på hvilka vi efter intagen ftonmiåltid lade oszs ned till hvila. i Följande dagen fick jag redan min egen hushållning; ty om natten hade ilbudet återkommit, med furstens befallning att uppsätta en tält hydla åt gästen, ställa två arbetare oc en tolk till hans tjenst, och hvar tredje dag lemna honom ett fett fir ur den gemensamma bjorden, jemte nödigt köksredskap, samt förse honom med så mycket bränsle, bestående af torkad kogödsel, som ban behöfde. Befallningen verkställdes straxt på morgon: stunden. Ea kamel bar tältstängerna, tältmattorna och husgerådet; en kärra, lastad med bränslet, drogs af en häst, och efterst följde en välgödd gällgumse af fettsvansarnes vidtberömda ras: alltsammans: anfördt och beledsagadt af min nye tolk och mina begge tjenare; och inom en halftimma var tälthyddan uppsatt och inrättad på det trefligaste. Då furstens återkomst dröjde, Jät jag anmäla mig till uppvaktning hos hans gemål. Audienstiden utsattes imedlertid först till tredje dagen derefter, emedan, som en sqvalleraktig bofijensteman låtit undfalla sig, furstinnan dessförinnan vil!e hafva det inre af sitt tält bättre utsmyckadt, och låta förfårdiga sig en vy drägt. På uppvaktningsdagen begaf jag mig i högtidigt tåg, och företrädd af min tolk, som, under min obekantskap med kalmyckiska sederna, tillika var min ceremonimästare, till furstinnans tält, kröp in genom den låga dörrn, hvars förhärge upplyftades af två furstliga tjenare, och gick i bugande ställning till tältets venstra sida, der jag stillatigande satte mig på en för ändamålet der utbredd särskild matta. Furstinnaz sa!t med korslagda ben på en divan, midtemot ingången, i en gul, med guld och silfvertråd rikt broderad sidenklädning, och med flitorna af sitt svarta bår stuckna genom två svarta sammetshylsor, samt skenbart förlängda på detta sätt medelst svart tagel, så att de nådde henne ända till fötterna. Pa hufvudet bar hon för öfrigt en hög, af fjedrar sirligt arbetad mössa. Hon var i b!omman af sin ålder, med en för en kalmyckiska mycket rundad 2nsigtsform, och de smala snedvinkliga ögonenrs vänliga blickar förrådde en viss kamp med den furstligt förnäma minen. Framföre hennes divan knäböjde två hofdamer i långa 11å, med röda yllebroderier sirade klådningar, och i tältets midt voro en mängd på hälarne nedhbukaue tjenare sysselsatta med att underhålla elden, medelst oupphörlig påläggning af torr kogödsel. Tältets inre rundning hade omkring 20 fot i diameter och en böjd af 13. Straxt till venster om ingången stod det med brokiga täcken höljda huseltaret, och derpå husgudarne — små sidenklädda dockor af trä och metall, och framför dem silfverskålar med spisoch dryckes-offer. Ceremoniellet vägrade att genast efter ankomsten börja något samtal; följaktligen sutto vi en god stund midtemot hvarandra under djup tystnad. Men äfven sedan iakttogos långa pauser emeilan tal och svar, på det attingenting obetänkt måtte undfalla oss. Furstinnan frågade om mitt fädernesland och antalet af dess invånare, men framförallt om dess herrskare och hans familj. Sedan jag till hennes tilifredsställelse besvarat hennes frågor, utbad j2g mig tillstånd att få måla hennes och hennes omgilfnings porträtter; hvilket genast beviljades. Vid inträdet hade jag hört de svaga harmoniska klangtonerna från en speldosa, hilken tycktes vara dold under furstinnans divan. Då de klingande ljuden tystnat, blef speluret åter uppdraget. Når jag vände mina blickar ditåt, väckte det allmän munterhet, och en ung hoffröken, som varit virtuosen, fick tillåtelse att krypa fram från sitt gömställe under divanen. Medan jag var sysselsatt med utkastet till furstinnans porträtt, serverades tsoppa i sirligt utskurna träskålar, men hvilka icke här slickades rena, utan blott afputsades af gästerna med tummarne. Sedan jag slutat furstinnans porträtt, hvilket utfördes mnalla primax i olja, betygade alla närvarande sin glädje öfver konstarbetet, och furstinnan önskade att jag måtte måla ännu ett, hvarefier hon, under försäkran om sin ynnest, tillät mig afträda. Enligt min ceremonimästares råd fick jag vara mycket försigtig vid valet af föremålen lör mitt porträttmåleri; ty utan att såra, skulle iag icke kunnat härvid bryta hordensrangordning, eller måla en gemen, kalmyck, innan jag förut afbildat de högre och lägre ståndspersoner, hvilkas porträtter jag ville samla i min portfölj. Jag begaf mig alltså nästa gången till Lama eller öfverstepresten. Han blef särdeles förnöjd då jag sade honom att jag önskade få framställa hans bild för den stora verlden, och ban anordnade för tillfället sin omgifning med mycken noggrannhet. Under sittningen voro dock hans läppar i oupphörlig rörelse, genom frammumlandet af böner, och hans händer icke mindre, med afräknande af kulorna på sin rosenkrans. På en röd prestskrud, med gula ärmar, bar han det presteståndet utmärkande röda cch nio fot långa skärpet, orkundzschi, öfver högra axeln, bröstet och ryggen, samt ändarne knutna såsom gördel om lifvet. Vidare en sjal, af den heliga eller gula färgen, vid invigningen till Lama