Aftonbladet – 9 oktober 1850, sida 2

slätt ända till bergen, utan all odling, bott beskuggad af olivskogår. Krigarne, som utgjordes af tolftusen, oberäknadt svärmen af frivilliga kalabreser i fransk sold, tågade lår g-amt fram i den djupa sandvägen. I solens morgonsken framblixt!rade från fjerran de mörka krigarhoparnes vapen. Enter ett två timmars oafbrutet framryckande hörde män kansnernas första åska; snart derefter förnam man äfven tid:als salvor af bandgevär. Midt emot general Reynier utbredde sig prinsens af Hessen-Pbilippsthalslagtordving. I mörka hopar framryckte sicilianarne och guerill!abanden ur alla skogar mot de fransyska krigarraderna. Snart blef eldgapens åska allmän; död cch flammor slungades å örtse sidor. Genljuden i berg och skog upprepade metallgapens mordsång. Deremell:n ljödo förvirrade trumsla; och smattrande trumpeter gåfvo bjudande signaler. Snart var det endast hvirflande rökpelare och blågrå streck af krutrök som antydde skarornas ställning och rörelser, och stundtals framträdde de strid:nde endast delvis ur dessa rökmassor. Men derpå utgöt sig ur skötet af den tjockaste dimman, liksom en mörk och strid skogsström, det fransyska rytteriet öfver fälten, sqvadron efter sqvadren, och stingrade de kalabresiska och siciianska hoparna. Ofver ärg rne hän emot berget irrade, kämpade, flyktade, försvarade sig tusende skirgrade. Inom en qvart hade de förlorat sig bland bergen och skogarne. Midt i detta skådespel, som Forturatus betraktade öfs erst ifrån en med allehanda saker fulpackad kärra, tillropade honom en välbekant röst. Det var signor Pesquale som, betäckt af damm och svett, kom på vägen från Monteleone och med van ig wvigig min och lifliga åtbörder vinkade honom att stiga ned. Det är väl att jag finner er, signor. I går och i dag har jag sprungit andan ur bals n på mig. Hvar i all verlden bar ni varit? Redan ansåg jag er förlorad, ech Jlikväl har jag förpantat lif cch ära åt stabsofficeren på att uträtta bans uppdrag. Ert värdfolk i Monteleone är rediga kalabreser, de skickade mig er på spåren oo oHyad kan ni ha för uppdrag till mig? Och hvem är den officer, som gifvit er det, signor cavaliere?, . Låtom oss gå något åt sidan. Fort, fort, ännu längre! Öronen äro menniskans alldrafarligaste ledamöter. Men,