Aftonbladet – 8 oktober 1850, sida 2

Ett besök hos Kalmyckerna på Woigaheden. Ur målaren W. KIESEWETTERS Digbok. I provinserna Saratof och Astrachan, på ömse sidor om den stora Wolgafloden, som bär i oöfverskådlig bredd långsamt närmar sig Kaspiska Hafvet, bo ännu talrika nomadstammar, hvilkas oupphörliga kringvandringar hålla dem främmande för all civilisation och lemna deras patriarkaliska seder oförändrade. De bekänna sig till Buddaismen och tillhöro den Mongoliska menniskorasen, hvilken utmärker sig genom smala snedt åt näsan lutande ögon och breda kinder. Den sista ryska byn hade försvunnit bakom mig, och jag befann mig jemte min kalmyckiske vägvisare på den stora heden, emellan Wolga samt Don och Kaukasien. Ingenstädes ett träd eller en buske, ingenstädes ett berg eller en kulle, ingenstädes en sjö eller en bäck; ingenting utom himmel och hed, hvilken nu, i Mars, begynte hölja sig med friskt gräs. Min vägvisare trafvade muntert framföre mig, i hopp att snart träffa sina stamförvandter, och jag lika muntert efter honom, i förväntan på rikt utbyte för konsten. På de första dagarne hade vi dock icke något annat mål än den gränslösa horisonten rundtomkring oss; ingen i fjerran framskymtande by eller -boning manade till färdens påskyndande; likt flyttfåglar ilade vi i snörrätt riktning framåt, tills tröttheten I bjöd att söka oss ett nattläger på gräset. På fjerde dagen öfverföll oss en stcrm,som gjorde allt vidare framträngande omöjligt, och nödgade oss att söka skydd i en regnbäcksklyfta på heden. Dennas invånare hemsökas ofta af stormar, som i synnerhet om vintern och hösten uppnå en förfärlig våldsamhet. Menniskor och djur omkullkastas då, eller sopas utåtslätten. Stundom upplyftas de alldeles och slungas fort genom luften; de som träffas af denna olycka, krossas nästan ofelbart vid fallet. Lyckligtvis förebådas de värsta ovädren så tidigt, att invånarne hinna bereda sig på deras ankomst. Då märker man ibland menniskor och hjord:r en ängslig stillhet, men som utbytes emot den mest rastlösa oro, den outtröttligaste ifver, när förebåden till den instundande naturhändelsen blifva ögonskenliga. Från nära och fjerran ila de på gräsöknen kringspridda hjordarne tillsammans, lägga sig ned och tränga sig tillhopa — kameler och får, hästar och oxar om hvarandra — så tätt och talrikt som möjligt. Menniskorna skynda sig att nedtaga sina tälthyddor, och att på det fastaste i låga och tunga packor ihopbinda de stänger och mattor, hvaraf dessa varit sam