Aftonbladet – 8 oktober 1850, sida 2

sropar, i hvilka man selan gömrner sig sjelf och sin egendom, i fall motstånd ofvanpå heden blir omöjligt. Så förberedd, kan man ut. bärda luftströmmens förfärliga tryckning. Men stundom händer det att en bvirfvelvind beledsagar stormen, och den upplyfter de undangömda i massa, förer dem med sig, och kringslungar deras lik eller lemmar än här än der, under sin färd öfver den hemska öknen. När sådana stormar inträffa vintertiden, bländar Yyrsnön stundom bjordaråe, så att de icke hitta tillsammans; mången tälthydda bortsopas då innan den hunnit nedtagas, och de i groparne undangömda menniskorna nås stundom af en köld, som insöfver dem så, att de ickå vakna mera. 4 re Någonting härmed jemnförligt visade icke len storm, som möttoss; den unnade oss till och ned Titet nartro. Men följande mo:gön omgaf oss en tjock dimma, som efter en stund förvandlade sig i ett häftigt snöfall, hvilket snart lrog en hvit svepning öfver hela gräsöknen. Hittills hade min vägvisare utan svårighet spårat den vandrande bord, söm vi sökte; och ill och med kunnat beräkna huru lång tid örut den vistats på de lägerplatser, hvilkas .omtmärken vi öfverforo; Men under det täta snötäcket försvunno alla dessa känneteckemr, och vi tycktes befinna oss alldeles redlöså i len snöböljda öknen. Min kalmyck steg litet emsllanåt af sin häst, undanskrapade snön, och synade marken derunder, eller an itade sitt fina väderkorn för att upptäcka om menniskor eller hjordar trampat på den nyligen. Elter flerfaldiga forskningar af dylikt slag och långvarigt krihgifrande i olika riktningar, upphäfde min Mentor hastigt ett högljudt fröjdeskri, så gällt utan :tvifvel, som någonsin märsgastens på Columbi skepp, när ropet land första gången ljöd vid anblicken af Guanahani. Jag instäride af alla krafo ter i hans glädje, utan att just veta orsaken, emedan jag med möda förmådde bringa -min i sträck framilande häst att hålla jemna steg med den brådstörtadt före mig hästande vägvisaren. Snart tyckte jag dock se framskymta ur yrsnön någontinz som liknade: ett tält, och njöt redan på förband af den värmande flamman på tältets härd, der jag i andanoni såg en gästfri värdinna bryna en lamstek åt främlingarne. Men det föremål, som väckt min reskamrats förtjusning, var: likväl icke någon boning, utan blott en ofantlig höstack; kringt snörad med starka rep och l:stad med stenar. Denna höstack erbjöd oss: ett skydd emot stormen och en mjuk lägerplats. Våra hästar antydde särskildt sin tillfredsställelse öfver fyndet, genom muntra nickningar. Visserligen voro de vana att äfven vintertiden gå på bete dygnet om, och under snön uppsöka gräset; men nästan hela dygnet måste de använda, för att på detta sätt blott få så mycket foder:som.de behöfva till lifvets bergning; och de kunna ej heller på sådana vilkor uthälla med någon annam ansträngning eller tagas i anspråk för. något arbete; höet var alltså nu nödvändigt för dem till foder, om vi skulle kurna begagna dem vidare. Vigtigast af allt var likväl detta fynd genom den antydan, som min vägvisare derigenom erhöll om ett kalmycklägers grannskap, och åt hvilket håll det var beläget. Också uppnådde vi det den följande dagen. Fursten öfver Kalmyckernas -LillaDerbatherd råder öfver tiotusen tält eller hushåll, som i större eller smärre flockar kringflytta på denna hed. Den flock, inom hvilken fursten har sitt hofläger, består af tre hufvudqvarter. Närmast-fursten tälta hans rådsherrar (sargatschi) såmt den högre och lägre adeln (nojonerna, och saissangerna,). På en röstlängd derifrån — efter kalmyckiskt sätt att räkna afstånd, eller omkring hundra famnar — befinner sig churall — lägret för de andlig:, som utgöra nära åttondelen af folket, jemte afgudatälten. Andans män utgöra 3 klasser, oberäknadt deras Lama eller öfversteprest, nämligen Mundschi eller chorgossarne, sam! Ghytsuleroch-Ghällunger :det högre och lägre presterskapet. Den tredje lägerafdelningen är bazarn eller köpstaden, jemte några deromkring strödda enstaka tält, tillhöriga folket. Vid min ankomst var fursten icke hemma, och jag presenterades i stället hos öfverdomaren, för hvilken jag berättade om min långvariga färd från Borussernas land och anledningen til min resa, hvarjemte jag anhöll att få vistas någon tid hos horden, för att inhemta kunskap om stamimens seder och bruk, till mina insigters utbildning. Då öfverdotmaren icke kunde på eget bevåg yttra sig häröfver, alsändes ett ilbud genast till fursten, för att inhemta hans mening. Min vägvisare, som genom sin ryska språkkunskap äfven tjenade mig till tolk, uppsökte, i afvaktan på svaret, ett tält, hvars husfader beviljade mig inträde hos sig. Efter långvarigt sträfvande hade jag såtunda åtminstone nått ett mål: jag befann mig under tak, framför en flammande brasa. Hela hushållet, stora och små, samlade sig omkring mig och betraktad: mig med nyfikna blickar. Mina ovala och öppna ögon, mitt skägg, klädet i min drägt, mina stöflor, voro ämnen för deras undran, emedan besöket af en europe är den största sällsynthet bland dessa stammar. Min värd börde till den bögre adeln, och enligt bruket här bade jag derföre af höflighet behållit min mössa på hufvudet; samt hukat mig ned på knäna och hälarne, likt en kamel, som skall lastas. Men värden bad mig sitta ned på öslerländskt vis, med: korslagda: ben, och räckte mig till välkomst en kort tobakspipa: Den beställsamma värdinoan lagade under tiden en soppa i den stora jernkitteln som bon satt på elden. Denna anrättning bestod hufvudsakligen af tegelt (ett slags i tegelform sammanpackadt groft te, som utföres från China och i stor mängd förbrukas på stepperna). och afreddes m:d mjöik, fett och salt. Sedan soppan blifvit fördelad i träskålar och förtärd, slickade hvar och en sia skål ren, till mottagande af en ny rät!; ty gästen till ära hade ett lamm blifvit slagtadt, och kokadesi vatten med salt, för att sluta aftonmåltiden. Till bröd fanns icke ett spår; kalmycken lefver bott af kött, mjölk och tesoppa. En svag rusdryck, a AR TK GROT