Aftonbladet – 8 oktober 1850, sida 2

SI8Ull tals under ac nodiga cnhangementerna. Det är sant, ett par mellanakter voro väl långa. Man har kallat förevarande stycke en dramy Denna titel bör dock icke afhålla dem, som äro rädda för ängsliga scener, att ta pjesen i betraktande; ty den är på intet vis ledsim. En icke illa hopkommen intrig, omvexlande handling, en liflig och der tillfället sådant medgifver till och med qvick dialog, gör stycket underhållande på samma gång de: deri förekommande karaktersteckningarne ge detsamma ett visst konstvärde. Det är sällan annars än hos Shakspeare man finner hvarje karåkter så hegjuten och afrundad; och som hvar öch en af de spelande fått den roll hvilken bäst anstod honom, blef publikens bifall vid styckets slut så jemt fördeladt, att ej mindre än sex af artisterna inropades, nemligen herr och fru Almlöf, Berr Dahlqvist, fru Westerdahl, herr Sundberg och mamsell -Jacobson. Herr och fru Wennbom erhöllo vid sina tillfällen också sin del af applåderna: : Det är fråga om att upptäcka rätta arfvingen till storhertigdömet Genua, till hvars plats en usurpator genom mörka dåd röjt sig väg. Ett af hans verktyg, som han efter begagnandet kastar bort, erhåller af en slump kännedom om hemligheten af den aflidne storhertigens testamente och att tronföljaren, hviiken man trott sig ha afdagatagit, ännu lefver. Han begagnar sig af denna kunskap för att återvinna sin herres gunst, men några besynnerligen sammanträffande omständigheter göra streck 1 hans fina uträkningar, och den goda saken triumferar till slut; en furste, på sitt sätt utgången af folket, intager sin tron med löftet att också regera för folket... Om den ädle icke säger genom folket, så är det utan tvifvel blott emedan de konstitutionella begreppen på den tid, då detta föreställes ha händt, icke voro så utvecklade som i våra dågar. Mindre Teatern. Att vara hertiginna af Watteville; att ha sex millioner i vackra egendomar, goda inteckningar och reda penningar; att ha en grann löpare som springer framför ens vagn och ett halft dussin guldsmidda lakejer som hänga bakpå; att vara belägrad af markiser och chevalierer, som fika efter ens hand -.. Afundsvärda lycka! Hertiginnan af Watteville har derjemte den fördelen att vara ung, 18 år eller så. Herrliga ålder, då man kan njuta af det goda himlen beskärt en och besvara de ömma känslor man inger! Borde hon icke känna sig lycklig, denna unga qvinna, så rik, så eftersökt, så fjäsad? Men hertiginnan af Watteville, på hvilken lyckan slösat så mycket, har äfven blifvit föremål för naturens slöseri. Hon bären ganska försvarlig puckel på ryggen. Den unga dam, som presenterar sig för oss såsom hertiginnan af Watteville, är icke en mild och undergifven Maycuz. Hennes lyte har förbittrat hennes sinne; lättretlig, nyckfull, arg och bitande, tycks det som hon skulle stöta alla menniskor ifrån sig. Skam för chevalier. Cesanne, som ändå är ung, vacker och ridderlig, han låter fängsla sig med den lilla satans gyldne bojor! Stackars unge man, hans herr fars affårer voro förstörda och han hade lofvat sin döende mor att gensa ett lysande parti upprätta glansen af sin familjs namn. Men Clothilde, den arma Clothilde, som han älskar, som han svurit sin tro ...? Clothilde, som har fått en hum om sin älskares ärelystna förslager, återger honom sina löften och bref och önskar att han måtte lyckas behaga hertiginnan. Den vackre unge mannen är färdig att uppoffra sig. Då upplyses det att Clothiide, som är hertiginnans af Watteville kusin, fått ärfva lika mycket som hon; och chevalierns far är strax benägen att -understödja: hans gamla böjelse. Men den ädle unge mannen, som för Clothildes fattigdoms skull öfvergifvit henne, blygs nu att återvända till henne för det hon blifvit rik. den ridderlige ynglingen böjer knä för den vanskapliga de Watteville. Emellertid hade en hans medtäflare, markis de la Baguenaude, som genom anbringandet a en konstgjord puckel bjudit till att bebaga hertiginnan, men misslyckats, försökt sin lycka pi det andra hållet, hos Clothilde. Han visar sig snart åter, förvirrad, upprörd, öfvergifven, tillintetgjord; i nästa ögonblick kommer förkliaringen — hertiginnan de Watteville i Clothildes skepnad, strålande af skönhet och behag Den rätta hertiginnan, med hvars puckel de lär haft sin riktighet, hade öfvergifvit en verld som erbjöd föga glädje för en stackars krymp: ling som hon; men innan hon gick i kloster hade hon öfverlemnat sitt namn åt sin kusir Clotbilde, som med sin förklädning åsyftat at! sätta sin älskade chevaliers ömhet på prof. Men — frågar den angenämt öfverraskade chevaliern sin brud — hvar hade ni gömt så minga behag, så mycket snille och älskvärdhet! I min puckel, svarsr hon. I sjelfva verkei har mamsell Helfrid Torsslow såsom den puc: kelryggiga på ett behagligt sätt öfverraskat alls som sett henne. En sådan liten roll, sålund: återgifven, vore, för hvad vi veta, i Paris tillräcklig att göra en skådespelerskas rykte. UREA ORAL STA Ett besök hos Kalmyckerna på Woigaheden. Ur målaren W. KIESEWETTERS Digbok.