Aftonbladet – 7 oktober 1850, sida 3

visa, det respektabla auktoriteter delat den mening Aftonbladet framställt. Ett utdrag af det omtalta kongl. brefvet af d. 22 Sept. 1834 följer derföre här nedan: CARL JOHAN äe, åc. Vår ynnest och nådiga benägenhet åce. Då farsoten cholera morbus, från hvilken Försysen så länge förskonat Sverige, likväl ej allenast yppat sig inom des: gränsor, utan ock spridt sig till flere landskap och städer, hafva de ordningsoch förvaitningsåtgärder, vare sig till farans afvändande, eller till minskning af dess följder, blifvit vidtagne, dem omständigheterne påkallat, och som till vederbörandes omtanka eller rådighet bordt anförtros. I ändamål att hindra sjukdomens spridande, hafva således Våre hefallningshdfvande samt andra embetsmyndigheter gifvit åt föreskriften i 42 8 af Vår nådiga kungörelse under 12 No vember 18531 en tillämpning, den Vi, uti nådig skrifvelse till Eder af den 23 sistlidne Augusti, med vissa nödiga inskränkningar godkänt. Sedan J, uti öfverensstämmelse dermed, under den 25 Augusti utfärdat allmän kungörelse om karantän å resande, hafva likväl särskilde förhållanden och åsigter mångenstädes föranledt olika, äfven stridiga åtgärder, och det enskildta sträfvandet att utestänga all gemenskap, har menligt inverkat på den allmönliga enhet och det sammanhang i anstalter, bvarföruian en i ailt fall osäker framgång borde än mera försvåras. Ett sådant sakernas skick har ock gilvit anledning till mångfaldiga framställningar och klagomål, stödjande sig bufvucsakligen på följande grunder: 1:o Ait genom inre karantänsanstalter till lands den större rörelsen afbrytes, industrien förlamas, näringsomsorgerna motverkas, just då deras fria utveckling vore mest af nöden, allmän och enskild förlust uppkommer, samt bide städerna och landet äfventyra brist på de förnödenheter, dem de äga ett lika interesse att ömsesidigt hålla hvarandra tillhanda. 2:0 Att dessa karantänsanstalter äro dels ytterst ofullständiga, dels vådliga; ofullständiga nemligen genom den svårighet, som å många ställen yppats till alla församlade vägfarandes emottagarde; genom än mera saknadt utrymme till deras lämpliga frånskiljande; genom omöjligheten att öfverallt vidmakthålla behörig tillsyn och anskaffa nödigt läkarebiträde: vådliga åter, i händelse af cholerans utbrytande vid sjelfva karantänsplatsen, då farsoten, genom ofvan uppräknade brister och dertill genom den samlade folkmängden, snarare skulle spridas än i sin framfart hämmas. 3:o Att, oaktadt alla hittills vidtagne åtgärder, erfarenheten vitsordat en daglig och oförhinderlig beröring emellan innevånare invid länegränserna, hvilken beröring ensam är tillräcklig att verka det åsyftade ändamålets fullkomliga förfelande. Å andra sidan förekommer, att i de af choleran icke bemwsökta landskap och städer mången öfvertygelse ännu fäster ett visst förtroende vid inre spärrningsoch karantänsanstalter; en öfvertygelse, som visserligen förtjenat att tagas 1 allvarligt betraktande, och den Vi lifligen önske att tillfredsställa i allt hvad syftesenligt samt med säkerhet verkställas kan. Erfarenheten i alla de länder, som af choleran varit hemsökta, har väl ådagalagt, att denna farsot, hvilken oftast funnits följa strändernas läge och flodernas lopp, uti denna rigtning någongång kunnat hämmas i sin härjande framfart; men att den, en gång inträngd i det inre af landet, hvarken. med sundhetskordonger eller med karantänsanstalter stått att utestänga. Flere års noggranna iakttagelser bekräfta, att äfven de högst betydliga kostnader, som i andra länder till slike åtgärder användts, blifvit förgäfves uppoffrade; och en länge misslyckad praktisk tillämpning har ändtligen aftvungit theorien den allmänna öfvertygelse, att man fast heldre bör anstränga sin förmåga till farsotens bekämpande om och när den kommer, än förtidigt utnöta sina krafter med vidtagandet af det slags anstalter, hvilkas verkan ej annat kan än förfelas, Skulle ett alltför stort förtroende dervid fästas, blefve de dubbelt skadliga dymedelst, att de undanträngt tillförlitligare åtgärder; och långt ifrån att då lifva modet och ingilva förtröstan, skulle de, så snart deras otillräcklighet blifvit af utgången uppdagad, leda till ökad misströstan och ytterlig nedslagenhet. På dessa samfälta grunder, med synnerligen fästadt afseende å den önskan Rikets Ständer under den 19 innevarande, rörande spärrningsanstalternes upphäfvande, till Oss framställt; samt efter att hafia i öfvervägande tagit, bvad så väl J, gom Våre kommersoch gundhetskollegier, uti infordrade underdåniga utlåtanden, tillstyrkt, hafve Vi i nåder beslutat vidtagande af ätgärder till de öfverklagade olägenheternas undanrödjende, utan att dock störa den trygghet, som särskilta orter eller menigheter kunna tro sig genom egma försigtighetsmått vinna. Och som Vi, med desto mera tillförsigt anse oss kunna i dessa hänseenden förena både hvad allmän nytta och hvad enskild säkerbet kräfva, som farsoten redan å de fiesta orter dels upphört, dels i betydlig mån sftagit; alltså hafve Vi velat i nåder stadga och förordna: 4:0 Att rörelsen på allmän Jandsväg lemnas obehindrad, och att karantän för vägfarande följaktligen skall, der den finnes, upphäfvas. 2:0 Att stad väl må, på egen bekostnad, hindra vägfarande, som ej i 40 dagar vistats på frisk ort, att sig i staden uppehålla; dock att vägfarande äger, så framt tillfälle seknas, att, utan betydlig omväg resa förbi staden, sin väg derigerom under uppsigt fortsätte. År hästombytet i sådan stad, bör anstalt fogas, att det utom densamma äger rum. 3:0 Att ät vägfarande från smittade eller miss