Aftonbladet – 7 oktober 1850, sida 3

hållanden, voro egnade att stegra hans aktning och delta gande för honom. Hvarje skugga af ett missiroende, son Ceccos hemlighetsfullhet eller fruktan för ett återvändand till Messina likväl stundom kunde uppväcka, var nu ut plånad. Den ungdomliga fångens förtviflan, första nattei på Austria, hans fruktan och afsky för sin väkterska, han mångfaldiga bemödanden att sätta sig i förbindelse me: Marchesa Vioganni; allt detta var nu förklaradt. Cecc hade, genom den trohet och modiga sjelfuppoffring, hvar med han, för utförandet af sitt farliga uppdrag, samtyck till sin egen olycka, blifvit äcrnu mera beundransvärd. Det väckte hr Linthis förundran och ledsnad, då ha: i Ceccoz3 boning erfor, att den han sökte, redan för fler timmar sedan gått ut. Det var en förbrytelse mot vän skapen, att Ceccos första steg icke varit till hans vär Fortunatus beslöt att utanför dörren till huset afbida han återkomst ända tills middag. Men han väntade förgäfve och återvände slutligen till sin egen boning. Men de hade ingen kreol frågat efter honom. Han sökte honon på flera spisqvarter, och för att beqvämare invänta honom lät han servera sig på några; men han kom icke. Hel eftermiddagen vandrade hr Linthi sökande omkring, genon alla stadens gator, i alla kyrkor, genom alla tre lägrel utanför staden; men öfverallt mötte honom endast främ mande ansigten. Med solens nedszång stego otåligheten oci bekymren för den försvunne gossen till det högsta. Fa ilade i skymningen tillbaka till sitt qvarter, och erhöll hä ändtligen åtminstone den: lugnande trösten, att kreolen li kaledes sökt och länge väntat honom, men begifvit sig bor med löfte att återkomma. Fortunatus väntade honom på gatan, plågad af längtar ledsnad och nyfikenhet öfver orsaken till det ovanliga ute blifvandet. Det mörknade, gatorna blefvo öde. Ceccokon icke. Fortunatus begaf sig, då natten inbröt, med smär tan af ett sviket hopp till sin lilla kammare, Dock lä han en lampa brinna. Han sträckte sig på sitt halmläger för att ännu vänta den saknade. Lampa och hopp höllo just på att slockna. Då hörde nigra röster derute, derpå en sakta knackning. Dörre gick upp. Fortunatus uppreste sig till hälften, med blan dad glädje och oro. Cecco inträdde, något skygg i början men sedan glad och liflig. Han skyndade till vännens lä ger, knäböjde bredvid honom på golfvet och tryckte i sin händer den hand, som räcktes honom. Hvarföre gjorde du mig detta, Cecchino? sade Fortu natus med en röst som förrådde missnöje, men äfven vek het. Lättsinnige, huru kunde du glömma mig en hel dag? Glömma! Signor Fortunato, jag glömma, blott )I