Aftonbladet – 7 oktober 1850, sida 3

det, om hon också blifvit vid lif. Ty grefvinnan bad deri, jag vet det, sin onkel ech förmyndare ödmjukt om förlåtelse och bjöd hälften af sin förmögenhet åt onkeln eller klostret, om man läte henne njuta den öfriga delen i frihet. Den gamie grefven upplyftade ånyo hufvudet, blickade öfver till sin systers page, sänkte det åter och suckade tungt. Nog för denna gång!, ropade öfversten. Läs upp protokollet, herr sekreter.n Det lästes, undertecknades derpå af grefven, likaså af Cecco och hr Linthi. Grenadiererna bortförde fången. Öfversten räckte nu Schweizaren ett pass, redan egenhändigt undertecknadt af general Reynier; likaså en qvartersedel för båds, i det han på förband beklagade att de komme att få dåligt herberge i Monteleone. Vågar jag frågar, sade Cecco, är grefvens lif i fara? Denne mann, sverade den gamle krigaren, ansågs för en spion. Er öppna bekännelse kan nu rädda hans lif; annars skulle han utan tvifvei blifvit skjuten i dag eller i morgon. Efter all sannolikhet skickar generalen honom jemte de andra krigsfångarne till Neapel. — Gån ru, mine herrar. Denne korpral skall söka skaffa er en boning. De gingo. På gatan vände pagen likväl plötsligt tillbaka med dessa ord: Jag har ännu en fråga ait göra officern. Och först efter en lång stund återkom han till de väntande, men med gladt sinne, som äfven ej minskades derigenom, att han och Fortunatus, i brist på plats, inqvarterades i två olika hus och i eländiga rum, som mera liknade trånga fängelser, än menskliga boningar. XV. AFSKEDET. Den föregåande dsgens händelser och omåttliga ansträngningar bäddade likväl den ene såväl som den andre af våra två äfventyrare behagligt och mjukt på halmknipporna i deras olika qvarter. Långt före solens nedgång bade den yttre verlden för dem redan försvunnit 1 den ljufva medvetslöshet, som dödens halfbroder vänligt beviljar. Och då Fortunatus andra dagen trädde ut på Hoateteones folkrika gator, var nästan hälften af denna dag redan försvunnen, Ånnu yr af sömn och drömmar, men med känslan af ny lifskraft i alla leder, vandrade han, dit hans hjerta kallade honom, till Cecco. Her än han sjelf ville var han fästad vid den sällsamme gossen med en broderskärlek, för hvilken redsn deras skiljande genom olika boningar föreföll svårt. De förklaringar, som han genom förhöret i hufvudqvarteret erhållit öfver pagens hos donna Vioganni för