Aftonbladet – 28 september 1850, sida 3

visade han sig så lörkrossad och gret så nattigt, att han nu ansågs verkligen tala sanning Hans sinne rörelse var till:och med så stark. att man fann tjenligt att lemna -honom tid att sansa sig en dag. Han inställdes åter för fängelsedirektörn hr Calmberg, den 16 Augusti; men hans lynne var åter märkbart förändradt. Han visade väl samma gudlighet, som han låtit påskina under hela sitt vistande i straff-fängelset; men härmed förenade sig nu en viss fräckhet. Han tillstod utan förbehåll att han begått det brott, för hvilket han blifvit dömd; men han visade, itminstone i början, icke minsta ånger deröfver, utan tvärtom den. mest lättsinniga likgiltighet, och lät förstå, att han redan tyckte sig ha pliktat nog för hvad han gjort. Han påstod dessutom att grefvinnan, som han kallade sin välgörarinna, hade längesedan sjelf. förlåtit honom; ty han hade i sina drömmar sett henne vänlig emot sig. Grefven åter, och menniskorns i allmänhet, måste äfven förlåta honom; när de fingo höra att det icke varit med afsigt, utan tillfälligtvis, som han afdagatagit henne. : Medan hans utsagor. antecknades i protokollet, språkade och frågada han om annat, som icks hörde på minsta vis till saken. Enligt den till protokollet afgifna bekännelsen skall brottet hafva skett under följande omständigheter. Grefve von Görlitz var, efter hvad af den förut bållna ransakningen är bekant, den olycksfultla dagen sysselsatt vid en högtidlighet på hofvet, i sin egenskap af ceremonimästare, och grefvinnan var hemma i sina rum. Stauff, som egentligen var grefvinnans kammartjenare, hade af grefven fått tillsägelse att om eftermiddagen kl. 5 inställa sig på slottet, för att, jemte grefvens egen lakej, tjenstgöra. vid hans ekipage, när g-efven vid den tiden skulle fara Hem. Stauff begaf sig omkring kl. 4 till grefvinnans våning, för att hos henne göra anmälan om sin bortgång till slottet. Han fann dörrarne till hennes salong och boningsrum olåsta, men icke heune sjell der; han kastade en blick in i kabinettet, hvars dörr var öppen, men såg ej heller der någon ; deremot stod dörren till ett hörnrum på glänt, hvaraf han slöt att grefvinnan vore der. Vid genomgåendet af det rum, der hennes byrå stod, hade han märkt byråklaffen vara uppslagen, och lådorna, hvari hon förvarade sina dyrbarheter, Jätt åtkomliga. Tillfället gör tjufven : han lockades af begäret att rikta sig, drog ut en låda och stal ett guldarmband, ett annat af guldtråd, två af brons, ett par örringar och en broche af guld, samt ett tredubbeltvaxperlband, och stack alltsammans: på sig. Men i detsamms syntes grefvitinan på kabinettströskeln och sprang emot honom. Hon ropade äfven till honom; hvad bon sade påstår han sig icke mera kunna minnas; men 1 förskräckelsen öfver följderna af sitt tilltag och i fruktan att grefvinnan skulle ropa eller ringa, grep han henne om halsen och tryckte tummarne emot hen-es strupe. Hon kämpade häftigt för ai slita sjg lös och sårade honom till och med i rtingfiogret, ehuru obetydligt; men vid detta motstånd ansträngde han sig blott ytterligare. Efter 3 till 7 minuters förlopp såg han hennes ögon sluta sig, hennes ansigte blifva mörkrödt och märkte hennes motstånd mer och mer svagt; snart fann han att hon var död och i bestörtningen häröfver släppte han henne nu. Hon föll då, och slog hufvudet mot ett byråhörn, så att hon fick ett litet sår deraf. Nu ilade hsn ut, låste begge dörrarne, tog DHycklarnc med sig, gömde tjufgodset i sin säng, och skyndade till-slottet; På vägen gick han likväl in i ett värds bus och drack tre halfqvarter vin. på em gång Klockan var också redan half 6 när han kom til slottet; men som dinern på hofvet hade räckt längre än vanligt, var grefve Görlitz icke färdig att far derifrån förr än kl. half 7. Hemkommen i sin vå ning, omklädde sig grefven och gick sedan upp ti! grefvinnan. Detta oroade icke Stauff; ty han visste att hon icke brukade öppna åt någon när hon hade låst igen om sig, icke ens åt grefven sjelf. Grefven kom ock snart tillbaka och sade att grefvinnan förmodligen hade gått ut. Han lemnade nyckeln till sin våning åt Stauff och gick sjelf ut, kl. ?, till 8. Nu skyndade Stauff att Verkställa hvad han under tiden hade uttänkt, fill utplånande at alla spår efter brottet. I fall han öfverraskades härvid, hade han föresatt sig att mörda. sig sjell. Som dsgen varil kylig, hade grefven låtit tända en brasa i sin spisel och kolen voro icke alldeles utbrända ännu. Staufi bemtade här kol, tog dem, jemte tändstickor och tändspån, upp i grefvinnans rum, der grefvinnar ännu låg dvar i samma ställning, nemligen på högrö sidan. Endöst genom vinruset hade Stauff fått mod att 2 och vidröra liket. Han ställde nu en stol fr r den nedlällda byråklaffen, upplyftade liket; hvars lemmar ännu icke hunnit stelna, satte det på stolen, sammanlade dess armar på klaffen, i den ställning, som när någon vid ett bord sittande -vill mot armarne luta hufvudet, och lade likets hufvud på dess armar. Den mördade hade härmed samma skick, som om hor blott inslumrat framför byrån Nu lade ban på klaffen kol, tändspån, papper och svafvelstickor framför hennes hufvud, antände de brännbara ämnena, kastade äfven en brinnande spån på divanen, gick ut; låste dörrarne, medtog deras begge nycklar och kastade dem i aftrådet. Han kar icke nu förklara sin afsigt med detta sätt att undanskaffa nycklarne, då de hade med mindre anledning till misstankar kunnat qvarlemnasigrefvinnans rum och dörrarne slås i lås ändå. Stauft begaf sig sedan till sitt eget rum, och eldade i spiseln, för att bränna upp fodralerna till de stulna smyckena. Men elden ville icke brinna och en stark rök spridde sig I rummet. Nu först märkte han, att ban i ångsten glömt draga spjellet; han drog det, och i detsammoö for den instängda röken på en gång ut, hvilket han anser hafva väckt första uppmärksarcheten utomhuf på branden. Stauff påstår, att han med antändnin: gen i grefvinnans rum endast velat utplåna spåren af sitt brott och icke eftiertänkt att elden kunde gripa vidare omkring sig; han förnekar alla andrö afsigter, hvartill man i anledning af denna antänd: ning skulle kunna sluta; Förstöringen af klocksnö: ret i grefvionans rum vill. Stauff förklara så, att del sannolikt fattat eld vid den i rummet tillställdg branden, så att handtaget nedfallit af sin egen tyngd ty under kampen med grefvinnan hade det icke blif: vit vidrördt. i De misstankar, som Stauff före och under ransakt ningen sökt kasta på grefve Görlitz sjelf, återkallade han nu, såsom helt och hållet diktade och anhöll om auteckting i protokollet af sin uppriktiga bön om grefvens förlåtelse för alla sina grymma förolämpningar .emot honom. Deremot påstod Stauff att icke minsta grund finnes till den honom gjorda beskyllningen att hafva sökt förgifta grefvens kaffe. Såsom anledning till sina hittills fortsatta förnekelser och dikter, uppgaf Stauff blygseln öfver at! inför allmänhetens och i synnerhet sin fästmös ögon blifva beryktad sötn mördare, jemte hoppet att de: mörker, som hvilade öfver hela sakeh, skulle förmå hans domare till en frikännelse. Härtill kom äfven en annan förhoppning; som han hemiat ur en aj nn RR RT AK EA KR RÖ I dk