Aftonbladet – 28 september 1850, sida 3

PSN ONNNASSPNNNNSA SNOKEN ARTS STINA virad om hufvudet, under hvilken här och der ännu svar tare. lockar framsmögo, och en lätt halmhatt deröfvei Fru Marcoli, som med synnerligt välbehag upptog han nycker, kallade han moder, och den sköna Eufemia lä sig väl hehaga när han benämnde sig hennes cavalier servente. Hon stickade också derföre med konsterare: hand ett rosenrödt kors i bården på hans hufvädbindel Äfven Fortunatus fann kreolen älskvärdare och. hans an sigtsfärg mildare än förut, antingen det härrörde dera! att ögonen vant sig dervid, eller att hufvudklädets oc hårets svärta verkade en behaglig villa. Också hr Linthi hade, efter Ceccos exempel, befriat si från den drägt han erhållit efter skeppsbrottet, och han ungdomligt kraftiga, smärta gestalt vann mycket dervic Geraces sköna voro kännarinnor; De utmärkte honom och Eufemia måste. tåla. att hennes leksystrar och vänin nor lika mycket brydde som afundades henne. Men Marcolis dotter kallade honom sjelf okonstladt fö den skönaste man i Begge Sicilierna; hon beundrade fram för allt hans lockiga bår, krusadt af gediget guldp, sor hvar wwdvy vv Wuvwunvuedu kVvaVvI VILA pa vartonad anod VY nande blickar. Likväl öfverskred hon aldrig emot honor höflighetens strängaste former; Hennes välbehag tyckte mera vara smakens än bjertats. Hon hvarken närmad eller aflägsnade sig från honom merz, än på den första aftonen Han deremot förblef sig lik vid alla uttryck af ör uppmärksamhet. Emot moder och dotter var han den samme. Med hjertlighet emottog han lika gerna inbjud ningen till ett kortspel, som den förtjusande Eufemias arn till en ensam lustvandring. Naturen har gifvit honor alltvysade Eufemia; ,allt, men hjerta glömde bon att gifva. Vi vilja icke afgöra, om det var brist på känsla eile grundsatsernas välde, som bevsrade hans lugn i så farlig sällskap, Men man kunde icke neka, att han war till gänglig för. kärleken, när man såg hans vänskap full a innerlig ömhet för den unge Sicilianaren, och hvilken denn besvarade med ännu större innerlighet och hängifvenhe Man.-kallade: dem också de oåtskiljeligan. Men -detta ihindrade icke den lille Sieilianaren att me lika mycket svärmeri sluta sig till Eufemia, som icke va känslolös derför. Flon beundrade blott Schweizaren, me