Aftonbladet – 24 september 1850, sida 2

LIICLYHU UU 1 UUUIDLILLI TIG) FFI ELIPAAVA ULAIL LUTA Huset var fullt; bifallsyttringarna starka och ihållande. Hr Thrane i Dagligt Allehanda, Under rubriken Radikalerns i Norge lästes sistl. thorsdag en artikel i Dagligt Allehanda rörande Norska Arbetarföreningarnes centralmöte, och hvarvid, utom ett par andra talare, i synnerhet br Thrane utmärkte sig för bvad D. A. behagar kalla ,äkta raditsalismn, socialism o. s. v. Till sitt innehåll är artikeln föga märklig, om ej för det egna slags ursinne hvarmed hr. Thran2 förmäles hafva yttrat sig; men för den tillämpning, D. A. synbarligen deraf vill göra, förtjenar denna godbit tagas i ett litet närmare ögnasigte. Det är nemligen hufvudsakligen till de politiska radikalernes, och framför allt de åkta radikalernes karakteriserande, ett tal framhålles, fullt af det mest i ögonen fallande mnronsens. Hr Thrane rör sig naturligtvis på det pölitiska fältet, och säger först i början af sin diatrib sig väl icke vara riktigt. ense, med sig sjelf on hvilken regeringsform han skall hålla för den bästa; men afgjordt är, att han anser den konstitutionella för den sämsta. Derpå förordar han den absoluta monarkienn, men kommer genast till denna fras: hvar cch en kan begripa, att då jag (hr Thr.) rekommenderar envåldsmakten, jag icke menar fordna dagars envåldsmakt, hvarunder regenten kunde zöra och låta allt hvad han behagade. Jag menar en upplyst absolutism med .garantierp. I fall nu fråga får vara om: sundtförnuft, lärer man kännas berättigad till spörsmålet: heter en regent, som i styrelseväg icke kan göra och låta allt hvad han behagar, absolut? Och hvad är en absolutism med garantier? Antingen bibehållas orden vid vanligt språkbruk, och då innefattar uttrycket absolutism med garantier en sjeifmotsägelse, eller ock inlägges i uttrycket absolut alldeles samma tanke som i konstitutionell. Om regenten icke kan styra huru han vill och behagar, så inskränkes hån onekligen genom någonting, och detta något utgör naturligtvis garantierna mot maktens missbruk, följaktligen alldeles detsamma som en konstitutionell regeringsform. Hr Thrane saknade icke heller motsägelse inom sjelfva arbetarföreningen. I synnerhet Peder Eversen från Thelemarken talade ovilkorligen emot hvarje slags envåldsmakt, och sade sig bafva hyst bättre tankär om Thrane, än att ban på allvar skulle försvara absolutismen. — Hvad Thrane sjelf beträffar, hörde man honom vackla och famla fram och-til:baka emellan de mest motsägande tankar, likasom mellan kontradiktioner i uttrycken. Han ville hafva en absolut monarki, men hvari funnes: 1) tryckfrihet, 2) församlingsrätt, 3) försvinnandet af all stående arm m. m. Detta påminner om en viss medicus, som predikade den theorien, att frossan utgjorde menniskans egentliga helsotillstånd; en frossa nemligen så beskaff d, att man deruti 1) icke hade feber, och 2) icke kände några fross-skakningar. Etter att hafva meddelat detta utur br Thranes svamlande fanfaronader, instämme vi heit och hållet i Allehandas omdöme om deras oefterrättlighet. Men deremot förvånas vi öfver en hjertnjupen betraktelse, som Allehanda bifogar till detta omdöme, och hvilken är nog anmärkningsvärd för att jemväl förtjena citeras, så lydande: Man ser här bekräftadt;, säger Allehanda, det gamia ordspråket om ytterligheterna som vidröra hvarandra. Från den allmänna, oinskränkta röst rätten i republiken till envåldsmakten eller den ab. soluta monarkien är icke mer.än ett steg... Antin: gen det ena eller det andra. Se der valspråket hos samtliga de yttersta politiska partierna. På botten ligger despotismen antingen under -mångväldets eller enväldets form. En lagbunden (konstitutionell Istyrelse anse de afgjordt för den sämsta afalla. Er norsk fanatiker har: varit nog uppriktig att utsäg: denna iänersta meniag. Men så tänka de alla noch deraf är lätt förklarligt, att denna Kämpe föl de norska arbetsklassernas frihet, hr Thrane, kun nat vinna sympathier äfven hos våra socialistisk Iradikaler ; t. ex. tidningen Reform, samt Götheborg Haudels och Sjöfartstidning — och — om vi rät minnsas, äfven hos Foikets Röst. Aftonbladet hår visserligen intet egentlig skäl att blanda sig häri, elier ens upptaga. D A:s förbemälta yttranden, då — åtminstonc lefter orden att döma — vi icke synas blifvi räknade till de äkta radikale., som D. A. ran: gerat på hr Tbranes linie. Emellertid finnes : hela framställningen ett förblandande af ideer som icke bör få passera alldeles oanmärkt. Til en början torde D. A. vara skyldig sina läsare