Aftonbladet – 24 september 1850, sida 2

Minchen Strömberg på ett löjligt sätt åbäka sig; så framdansade löjtnant Polkander... Alla hade de något att säga eller sjunga, hvar och en efter sitt lynne, lutligen presenterade sig. herr Stjernström i egen person för att yttra några afskedsord, till. publiken. Han förklarade i varma ordalag sin tacksamhet för det bifall: och välvilja han undersin tjugoåriga konstnärsverksamhet här fått röna, antydde omständigheternas, makt, som gjort denna verksamhet så omvexlande, till skada måhända för hans högre utveckling i någon viss riktning — i Pariserpojken som i Castro, som Don Carlos eller som Herr Dardanell hade han dock ständigt haft konstens mål för ögonen; men vårt klimat är så kallt, mecenaterna så tunnsådda. För en upplyst kritik hade han alltid varit erkännsam, fast tåggarna bland rosorna stundom medfört sin lilla smärta... Hr S. slöt med att kasta blommor åt både allmänheten och recensenterna, blommor utan törnen. Huset var fullt; bifallsyttringarna starka och ihållande.