Aftonbladet – 24 september 1850, sida 2

Lorenzo Bosich omnämnt. Man såg tydligt alla föremå på stranden och hopp oi räddning väknåde ånyo. Bö nerna förstummades. Hvar och en uppreste sig full a nytt mod, för att afbida det ögonblick, då vraket drefve mot den sandiga stranden. pHvar äro vi nu, tappre kopten? röpade sir Georg till den arme Lorenzo Bosiech; som ännu alltjemt stod mer bleka kinder, stirrande ögon och slappt nedhängande armar Helt nära skeppsbrott. Der framför oss är Marin: Siderno! svarade han med matt röst. Lika mycket, vore det ock den helvetiska Marina Vi undkomma genom simning! sade britten. Tålamod! tålamod! ropade kaptenen. Stranden äj ännu för aflägsen och vågorna för höga. Förtro er endas åt den välsignade modren och den heliga: jungfrun! Jo, det skall ni sel svarade engelsmannen och dro af sig sina skor. Jag förtror roig inte mer åt någon jung fru; sjelfva den bedrägliga cceanen är mera årlig cc Haltl skrek Lorenzo Bosich. Brännicgen är fö mäktig.n I samma ögonblick brakade hela skeppet. Härvid för lorade alla jemnvigten; både de som sutto, stodo och knä böjde, störtade omkull. Men likaså hastigt reste de sig åter, under namnlös förskräckelse, Fartyget var läck vattnet rusade in och masterna drogo det remnade skrof vet åt djupet. Raskt till verket, ropade sir George, och flög mer ett väldigt hopp i de jältelka vågorna. Efter honon sprang Lorenzo Bosich. Båda. försvunno. Vågorna tjöt: och dansade öfver det slukade rofvet, och tycktes blot törsta elter nytt byte. Fortunatus stod vid relingen fär dig till språng; han väntade blott att en värdig våg skull falla undan. Men, förrän ban ville, for han i djupet; er förtviftad hade bakifrån störtat öfver honom och slingra sina armar kjing hans häls. VII. ÅTERFINNANDET. En hvirflande brusande ström dref honom åter up ill ytan. En hög skummande våg hvälfde ett tak öfve honom och begrof honom åter. Den fremrmande hängde ast vid honom och hämmade hans rörelser. An lyft