Aftonbladet – 23 september 1850, sida 3

lägga ett lagförslag, åsyftande så betydlig nedsättning af tullen på främmande jern, att man kunde pårikna ymnig införsel enkannerligen af svenskt jern. Det beslut, hvarvid församlingen stannade, ogi!lades endast af fyra ledamöter: Lalanne, Dumora sint, Dumora, notaire, och Tandonnet. Sjeifva diskussionen var rätt liflig och intressant. Icke heller här fattadesiprohibitister, t. ex. en herr Dumora, som påstod att utskottets förslag gick ut på att alldeles förstöra den inheroska metallurgien. Såom en äkta prohibitist glömde han icke heller de vanliga fraserna om den verkan som ett liberalare tallsystem skulle utöfva på arbetarens ställning o. 8. Vv. endra sidan ville några att utskottet skulle hafvs gått ännu längte och yrkat nedsättning i bela tulltsxan. För att vederlägga prohibitisten Dumora, uppträdde en herr Princetau med följande anförande: i Hr Dumora protesterar i jernbruksindustriens namp mot det märkeliga uiskottsbetänkande, som j nyligen afhört. Mina herrar! De industrigrenar som lida, böra ingifva mer eller mindre intresse, allteftersom dera: betryck kommer från sådant ondt som man gör dem, eller från sådant som de sjelfve velat tillfoga andra. Det är deremwot sistnämnde orsak som jerpindustrien har att tacka för det betryck hvaraf den påstår sig lida; ty det är en egenhet hos protektionssystemet att sluta med tillintetgörande af de näringsgrenar, som den på ett onaturligt sätt framkallat. Protektionen framlockar verkligen en otyglad konkurrens och forcerar fabrikationen omåttligt. Då saker så fortgår, undergräfva de större kopitalerna de mindre, som slutligen äfven under de lyckligaste konjunkturer måste gå under, och då någon händels: inträffar som hejdar konsumtionen och i följd derat äfven fabrikationen, så skola de stora anläggnin garne, som tillintetgjort de mindre, äfven i sin tur gi under. Det är ett sådant öde, för hvilket jern industrien bar att tacka just det skydd det njutit. Det är nu snart 40 år sedan man för att rikte jernindustrien uppoffrat den ymnigaste källa för ri kedom och makt, som en stat kan ägs; det är snar! i 40 år, som vår marin, vårt åkerbruk får betala jernet med enorma priser; och likväl hafva icke så många offer varit mäktiga nog att bevara jervindu strien från det förfall, hvaruti den hos oss råkat. Och för att nu trösta arbetaren på landet sedar man i trettio år låtit honom med ett tredubbelt pris betala det jern, som han använder tll jordens odlande, låter handelsoch åkerbruksministern fråge honom, om han icke skull: vara benägen att göra visare på sina fristunder. (Munoterhet. — Allmänt bifall.) Mina herrar! Låt oss svara ministern, att vårt lands odlare icke hafva några fristunder; ett om man vill på landet uppmuntra en slags förökad idoghet, en vexelidoghet, som delade sina krafter mellar åkerbruket och andra handtverksnäringar, så skulle detta endast lända till åkerbruxets skada, hvilket redan saknar armar och som under vårt lyckliga klimat under alla årstiderna cch vid ala tillfällen har arbeten till hands. Vår särskilda industri, mina herrar, den industri som är oss egen, en industri som annorlunda är välgö rande och annorlunda nationeil än dena gren, hvars skiftanden öden nyligen blifvit framställde, — vinodlingen begär ingen protektion. Detjir likväl länge som den lidit och som den varit på förfall; det är länge. som de 6 millioner vinodlingsarbetare, hvilka den föder, varit på förfall jemte hela denna sin näringsgren, och lidit betryck såsom den. Denna industrigren, mina herrar, begär likväl ingen ting annat för att lefva, än frihet, ingen ting annat än frihet i afseende på luften och solen. (Sensation.) Jag understödjer utskottets betänkande, det enda svar som åkerbruksministerns cirkulär förtjenar. Härefter uppstod en viss br Tandonnet, som tycses vara socialist, och yttrade: Jag inser väl, att, då fråga är om vinodlingen, en fråga som så nära rörer vårt departements allmänna intressen, man endast fästat sig vid en punkt i cirkuläret, hvilken epvligt min åsigt endast angår en fråga af underordnad vigt; i ministerns cirkulär hvilket jag tvärtemot vår vana, nu går att försvara (småleende), finnes en annan del, som mer än väl förtjenar vår uppmärksamkbet. Ministern föreslår handaslöjders och handtverksnäringars införande på landet; det är ett medel att bekämpa do olyckliga verknipgarne af arbetsledighet och att bejda den åkerbrukarde befo!kningens emigration till städerna. Det bästa medlet att komme till detta lyckliga resultat är ovedersägligen att undervisa arbetarens barn på landet i handtverk; landibrukaren skall derigenom finna ett medel att föröka sitt välstånd; vinets odlare kan sålunda komma i tillfälle stt sjelf få konsume:ra det vin som de alstra, men som de ru sldrig få dricka; och vinodlingen, hvars intressen man framdragit och kommenterat, skall vinna ersättning genom en betydlig utvidgning af konsumtionen. Detta är en fråga för framtiden, och utan att vilja gifva mira ord någon utmanande eller anfallande syftning, så kan jag säga, att herr ministerns proposition innefattar verkligen socialistiska förslag. Dumora. Om vi voro öfvertygade att vi, gerom jernbruksindustriens uppoffrarde för vinodlingens intressen, kunde förbättra deras ställning som produ cera vin, så skulle vi gerna gå in på denna uppoff ring, emeden de som lefva af vinodlingen äro de tarikaste; men detta skulle blifva en uppoffring, som tjenade till intet. Man skulle snart få sö följ derna deraf. Hovyn de Tranchere ivgick i ett vidlyftigt svar på Tandonacts yttrande. D-tta föranledde en liten ordvexlirg om socialistiska ämnen, hvari äfven prefekten deltog. Men snart ledsnade den örriga församlingen härvid och började ifrigt repa: Allons done! Assez! asstz! Derefter anstälde man omsider omrösning, genom hvilken ofvannämnda resultat venns. EKNER (Införes på begäran.) En insändare i tidningen Morgonbladet,för freda