Aftonbladet – 23 september 1850, sida 3

anda. Intressanta förhandlingar angående nedsättning på tuilen å svenskt jern i Frankrike. En tidning från Bordeaux i sydvestra delen af Frankrike innehåller berättelsen om en öfverläggning inför departementalrådet derstädes rörande frågan om nedsättning af införseltullen å svenskt jern, hvilken berättelse synes oss af tvänne skäl förtjena i sammandrag meddelas åt den svenska allmänheten. Det ena är att den åsigt som visat sig öfvervägande vid tillfället öppnar en angenäm utsigt till en ökad tull på en af vårt lands vigtigaste exportartiklar; någonting som länge varit önskadt härstädes cch som man vid våra riksdagar till och med visat sig bugad att i reciprocitetsvig befrämja medelst en nedsättning i införselstulien på de fransyska vinerna, enär öppnandet af Frankrikes bamnar för svenskt jern emot en billig tullafgift skulle gifva åt vår jernhandtering en betydande liflighet. Det andra skälet är, att den ifrågavarande öfverläggningen innebåller några sunda och behjertansvärda sanningar i afseende på de inhemska näringarnas fördel af en måttlig tull på jern, hvilka icke böra gå förlorade för oss sjelfva, emedan de äro fullt ut tillämpliga så väl för vårt eget land som för Frankrike. MHvarje affärsman känner nemligen, att det för tusentals behof vid jordbruket, för åkdons och maschineriers förfärdigande samt för byggnadsarbeten, vore för vår egen industri en ofantlig hushållning och vinst att kunna begagna det knappt mer än hälften så dyra engelska jernet vid alla sådana tillfällen der det svenska jernets speciika egenskaper icke precist behöfva komma i råga, utan det engelska kunde begagnas med samma anvärdbarhet, och vinsten blefve dubbel i första hand genom den direkta besparingen för dem som här kunde begagna det billigare engelska jernet, och sedan derigenom, att en större qvantitet svenskt jern kunde utföras och säljas till högre priser. Allt detta bar likväl hittills hindrats genom den absurdt höga importtullen på allt utländskt står gjern, som våra ständer, af ett missförstådt nit att förekomma konkurrens med de egna jernbrukens tillverkningar, fastställt och hvilket icke beller regeringen hittills synes hafva gjort nåson min af att förändra. I förbigående torde kunna erinras, att framställning om en reform härutinnan väl gjordes vid förra riksdagen, men utan all framgång. Det vore derföre lyckligt, om sakkunnige mäns omdöme från andra änder, i en fråga som omedelbart rörer vår egen fördel, kunde föranleda någon helsosam vörelse härutinnan. Men vi öfvergå till beättelsen: Franska åkerbruksoch handelsministern utfärdade för en tid sedan (den 15 Aug.) ett pirkulär till samtlige departementalråden, med begäran om deras yttrande, huruvida det icke skulle vara lämpligt a.t uppmuntra vissa inlustrigrenar på landet, såsom urmakeri, klensmide, m. m. dylikt för att förskaffa någon arbetsförtjenst åt idogt folk på landet under 1e tider, då landtbruket icke toge deras krafer i anspråk. Och alldenstued svenska jeract enligt ministerns tanka obestridligen vore let mest lämpliga för sådana slöjder, så vore han icke obenägen att nedsätta den något p:ohibitiva twlieriffen på svenskt jern. Den 530 sist. Augusti sommanträdde departemenwelrådets församling i Bordeaux kl. 2 e. m. Sedan några lokela frågor blifvit afgjorda, uppträdde utskottsteferenten Dupetrier de Larsan, och efter att hafva upplast det ofvannämnde minvisteriella cirkuläret, redogjorda ban i ett vidlyftigt anförande för utskottets betänkande, som förnämligsast gick derpå st, alt icke allenast sådana landtbruksbinäringar som ie ofvan antydda fordrade en nedsättning af tullen på främmande jern och isynnerhet pi det svenska, an att äfven och framför allt landtbruket och vinvålingen, till hvers bedritvande en mängd redskap af jern vore af nöden, såsom plogar, liar, skäror, biuldon m. m., borde komma i åtanka att få åtnjuta samma förmån. En liheralare tulltariff för det svenska jarnet voro äfven nödvändig för att underlätta och uppmuntra on lifligare handelskommunikation ned de nordiska staterna. På detta sätt skulle icke enest mindre bandaslöjder, såsom urmakeri, klepje och dylikt uppmuntras, utan äfven vida väsentligare ändamål vinnas genom den lyftning, som sålunda skulle gilvas åt åkerbruket, sjöfarten och utrikes bandeln. Generalrådet instämde pästan enhälligt i utskottets isigt och uttalade sålunda efter slutad diskussion den ipskan, att regeringen med det första ville fram