Aftonbladet – 18 september 1850, sida 2

Då jag i dag ett ögonblick var alldeles ensam med prinsen af Augustenburg, sporde han mig orolig: men hvad är det som fattas min bror; sjelf vill han eldrig besvara den frågan. På mitt svar, att kronprinsen troligen under de kalla och stormiga dagarne i Csirlskrona förkylt sig, runkade bertigen stviflande på hufvudet och återtog: nej, jag ser nog alt detär något helt annat, stackars min kära bror — — — Rörande är följande korta beskrifning på prinsens. skiljsmessa från sin bror, hvilken, liksom flera andra omständigheter, meddelade på andra ställen, lemmar det intrycket, att han sjelf måtte .varit öfvertygad om sin förestående förtidiga--bortgång, -ehuru-hban--hade-den:själsstyrkan att aldrig för någon tillkännagifva de misstankar, sot tilläfvehtyrs hos honom sjelf voro förenade med denna: känsla: ; .a Dän! 28-Maj på. morgonen anlände krönprinsen och hertigen af Augustenburg-—till Helsingborg, der de Höga resande intogö fruköst hög Hofmarskalken Ptaten, vid hvilken kronprinsen ej förtärde mer än något sparris och ett glas portvin. 47 a Ect åtyna vittns berättär om de bådå brödernas skiljsmessa på bryggan i Helsingborg, att det var en tafla, som qvarlemnade outplånliga intryck uti åskådarens miane. Kronprinsen, mycketblek och nedslagen, höll sin broders hand i sin; under det hans tårade blick. vältaligt. tilkännagaf -etwt inre didånde. Höga tankar uppfyllde i.detta ögonblick; hans-osjäl: det var förkänslan af döden i förBund mådäningen om det sista afskedet från der mbst älskadt, som väldsämt. upprörde djupet i ett stört hjerta. Och när slutligen det tillkännagars för Hertigen al Augustenburg, att allt var färd gt till afresan, då föll kronprinsen gråtande. :sin. bror .om halsen och slöt honom krampaktigt :i sin famn: Nästan: våldsamt måste--hertigen lösslita. sig! ur brodersarmärne och skyndade derefter. ned-i båten; som i minutemstöttes från laridsLänge? stod-kronprinsen var på brön med ögonen följande den ällt mer öck mer Törsvinnande båten; och först när dennh ej niöra kunde tydligt skönjas, återvände prins Carl August tystöch mel nedslagna blickar till sitt logi8. : (Insändt.) . Några betraktelser i anledning af.den nyligen inträffade förföljelsen mot: anabaptisten Nilsson. or 5 anlikdondti böt Anabaptistn Nilsson bar såsom affälling ifrån den Lutherska kyrkan blifvit dömå till landsförvisning; menär en sådan dom i öfvyerensstämmelse med vår kyrkas bekännelse? s ; RH I 9:de artikeln af Augsburgiska bekännelsen säges dopet zvara nödvändigt: till saligheten, och fördömas anabaptisterna, som ogilla -barndopet:söch: påstå; att barnen utaw dop vardå salige; -Dennå bekännelse gäller döck blott; emeddn eller så vida (quia vel quatenus) den öfvergåsstämmer med den Heliga Skrift; Vi iro, bekänna och lära, heter det i börjau.af Congordie-boken, patt den enda regeln och normen, hvarefter, allz dogmer och alla därare böra uppskattas. och bedömas, är alldeles iogenannan; än de Prophetiska och Apostoliska Skrifterna så väli Gamle, som Nya Testementet, såsom skrifset är: Ditt :ord är mine föltårs lykta dchVelt ljus på mina vägar (Ps:419:-405):: Och S:tsPaulus. säger: Om ociten Gingelsaf himineleni annorlunda; predikade Evangelium, heanvare förbandad (Gal-4;-8) Af Skriften önskade ock Nilsson blifva öfvertygad; och hvad säger Skrifton? Vi Ita utmärkta thgologer besvara denna fråga, i döt vi åuföra deras ord. Oisbausea (Bibl. Comm. Apa. 46: 14, 15): Vi häfva iogenstädes något säkert bevisställar för att barndopet nyttjädes under ed spostbliska tidsåldern, och dess nödvändighet kän ej härledas från dopots id. — I instiftelsgordeh 1 dopet Mt 88749 sfnes det, som sku!le ordens ställning till och med strida emot, att barnens dop närmast åsyftades af Christus. Uti den Vesterländska kyrkan utiryckes äfvea känslan, att barmdopet ännu ej är sjelfva nya födelsens dop, deruti, att den från äldsta tider först efter chrisma tillät de döpta barnen att beg! dök Hel. Nättvården. Om barnct skullp. våra Sännt Pånyitfödt i dopet, så måste äfven Nattvardens njutsnds sträxt tillå:as detsamma. — — Neander (Christna kyrkans grundläggning af Apostterna; Norrköping 1836, pag. 168, 169): Liksom tro och dop alltid voro, förbundna med Hvarandra, så ggde också högst sannölikt ett dop tum, endast i de händelser, då båda kunde sammantiräffa, och bruket att döpa barn Jdåg aflägse från denna tid..vAf exemplen på helavfamiljers dop kan män ingglunda sluta att ett barndop var i bruk. Af 4 Cor. 16, 15 ådagslägges också, att en Sådan stutsats vore origtig; ty deraf Visar sig tydligt, att hela Stephåpas familj, som af Päutus undfick döpet, bestod af. idel sådana medlemmar, hvilka redan hade hunnit. till mognare ålder. Den slutsatsen, att barnevs dopricke kan hafva. ett. apostoliskt ursprung, föranledes icke allena deraf, att späda barns dop först så sent med säkerhet omtalas, och deraf att motståtidet möt detta bruk länge fortfor! Det är väl också dessutom icke sennolikt, att Påttus, föm så enträget yrkade att tron allena vore grundvalen och grandvilköter för ållvChristligt, och så åfterffydkligt motsatte sig hvarjo opus voperatim (ett i-och för sig förtjenstfållt Ferk) skulle hivE NOT Mer tillåtit ett bruk; om så Tätt Eurde gifva anledning: ätt på dopet öfverfiytta den villfarelså ot rättfårdiggörelse genom utvärtes ti-g, hvilkn Pauliäs älltid så itrigt bestridde i dess tillätspning på omskärelsen.. Den bestämda förklaring Paulus gifver i 4 Cor, 7, 14 synes hänvisa derpå, eatt-de Christnas barn ännu icke genomsdopet införliftvader i församlingen; men tillika sttmärker odetta ställe; ättisaribandet: mellän föräldrar: och barin utöfvade en HelgandE inflytelse, genom : hvilken CHristba förä drars bäårnbskulie våra utmärkta framförs icke Christligy föräldrars; ochi följe deraf d2 förre i en viss mening skulle kunna kallas heliga, i motsats mot de Sorenan. — — Beviset åter försbarndopets nödvändighet i A: gsburgiska bekännelsens försvar grundas derpå, aw saligheten erbjudes genom dopet, men att den ej kan erhålles utom Christ! kyrka. Såsom en konseqvent följd häraf. blilya då ock de barn osaliga, som utan döpelse dö, tvertemot hvad vi tätt låra i katechesen. Helt annorlunda måtto säkerligen vår Herre Chris stus hafva tänkt, när hem säger:o sLåter barnen komma till mig, och förmåner dem icke, iysådära Körer Guds rike tällb; ingen mårte väl vilja påstå, att dessa barn voro förut döpta, T stället för att instämma i den äsigt, som i våra Dekännelseskrifter ligger till grund—för -barndopet; skulle ref. vilja instämma med Olsheusen (Bibl. Cgin;), att Apg. 4, 42 blifvit missförstådt, då man enNgt detta ställe förklatåde Odöpta bara och hYdhingar för åteslutna från saligheten. De äldrö) kyrkolärarna voro fria från detta. missförståhd., och. uppfattade med rätta hvarje ädlare framteelse; äfven i den hedniska verlden; såsom en verkan älvordet,, — Men önv barndopet ej är grundadt på bättra skäl, hvärföre blef det dock bibshållety vidöreforwativntn ? Vid reforiastionstiden, fisra-uti kyrkan sntsgna läror och bruk cb!efv5 såsom icke-bibliska smiåstede, förklardda sig ätven easkilta stämmor Öfföntligen eraot barndop, och jemväl Åere sachsi kel och sölweiziske Tåformatorer, Melanchtoa, Zwingli, Oscolampadius yttrada sig i början obestågmdt öfver dess södvändighet. Men emedtän pitseaddåt ati ej barn. utan eud