Aftonbladet – 14 september 1850, sida 3

på ett tvetydigt sätt motsagde uppgift, får jag såsom vittnen uppgifvå: handlanderna i Calmar hr S. Wiberg, hr O. von Sydow, hr P. Kreuger, hr Sjöstedt, br Borell, murmästaren i Calmar hr O!of Petterson, hr Hjalmar Kylberg på Bo, löjtnanten baron Axel Raab på Haraldsmåle, f. d. riksdagsmannen Mån: Månsson i Stora Vångerslätt och Nils Svensson i Dufvetorp, förbehållande mig få, om jag så pröfver behöfligt, derom hörde ännu flere vittnen af de vid auktionsti!lfället närvarande. Så väl hr landshöfding Nerman som landshöfdingelembetet hafva, i fråga om antsgandet af hr landsböfdingens efter auktion gjorda anbud, ställt sig bakom fångvårdsstyrelsen; men fångvårdsstyr Isens ätg rd att antaga hr landshöfdingens anbud grundade sig just på landsböfdingeembetets uppgifter patt en ligt de upplysningar dels af arbetschefen, dels eljest vid skedd efterfrågan, landshöfdingeembetet meddelats, icke någon tegelbruksegare, elier annan person i orten, befinner sig i tillfälle att kunna inom den Ioaf tit. (fångvårdsstyrelsen) bestämda tid, levtrera det ifrågavarande teglet. I min skrift har jag frågat hos hvem sådan efterfrågan skett, och yttrat, alt der borde skett hos tegelbruksegare. Landsböfdingeembetet säger nu i sin förklaring att, enligt bvad det bade sig särskildt bekant, de större tegelbruken i orten voro för längre tid sysselsatte i och för redan åtagne leveranser, och uppgifves att arbetschefen vid den på suktionen följde öfverläggning yttrat den förmodan, att det parti af denna vara, derå via suktionen ej gjordes anbud, icke skulle uten tidsvutdrägt bekommas Men dessa sväfvande uppgifter om obestämda, förmodaden förhållanden rättfärdiga ingalunda lendshöfdingeembetets här ofvan citerade bestämda uppgifter till fångvårdsstyrelsen, på hvilka embetet grundade sin bestämda tillstyrkan att antaga hr landshöfdingens apbud. Hvarken bar embetet visat hvar eller hos hvilka den uppgifna efterfrågan skett, eller har embetet tagit arbetschefen, såsom uppgiften till fångvårdsstyrelsen gaf anledning förmoda, till råds vid utlåtandets afgifvande; bed: det skett, skulle han kunnat, utom meddelandet a andra upplysningar, äfven underrätta landshöfdingeembetet derom att jag samma dag, den 9:de Februari, till bonom öfverlemnat en inlaga till landshöf dingeembetet, i hvilken jag begärde att nästa år få lemna lika parti tesel s m i år, och att i alla bändelser i fråga om uppköp under hand deltaga i koa kurrans, hvilken inlaga arbetschefen, icke anand: möjligheten a! den pågående operationen, återlemnade till mig, såsom alldeles öfverflödig, heldst han ej ansåg möjligt, att uppköp för nästa år kunde ske annorledes än på auktion. Hvarföre blef ej arbets chefen rådfrågad lika så väl innan landshöfdirge embetet gick att så varmt förorda hr landshöfdin gens enbud, som han .örut blifvit det om antagligheten af det anbud, som jag gjorde å auktionen? Månne denna underiåtenhet ej var gynnande för hr landsböfdingens spekulation, liksom den att ej meddela fång årdsstyrelsen min vid auktionen framställda begäran att nästa år få lemna tegel? Det ligger i allt fall ett djerft försök till missledning i landshöfdingeembetets argumentation, som går ungefär derpå ut: att, som embetet hade anledning förmoda att ej hela tegelpartiet kunde afandra tegelbruksegare anskaffas inBan September måpads slut i år, så tillstyrkte det fångvårdsstyrelsen sntegandet af hr landshöfdingens snbud, att lemne teglet i Augusti och påföljande t. o. m. Maj månac 1851 — ett anbud, som ej ens bestämde något belopp af det tegel, som Tör detta års byggnadsarbete var att påräkna. Det kan ej vara embetet obekant, att denna förändring af tid för leveransen just betingade dess större eller mindre möjlighet såväl för den ere som för den andreleverantören. Det tegel, som skall lemnas i September, behböfver nemligen för att kunna torkas, brännas och forslas, vara slaget reden i Juli månad. Derföre kan skäligen icke mers än hälften af en årstillverkning påräknas färdig av levereras till September månads slut. Vidare tillkommer att, som ugnarnes byggnad är den dyraste delen af en tegelbruksanläggning, kan ett tegelbruk temporärt genom torkrummets tillökning utvidgas, om-anstånd lemnas med bränningen tills under vintermånaderna. Alltså utgjorde levereringstiders framflyttande till påföljande 4 Juni en så högst väsendtlig skillnad till underlättnad för leveransen, att om den blifvit känd, flere konkurrenter ofeibart skille, liksom kapten Mannerskantz och jag, anmält sig till täflare derom och derigenom nedsatt priset. Det pris, hr landshöfdingen betingat sig, är visserligen till siffran lika det, hvartill jag på auktionen inropat ett parti, men han har vetat att, med stöd af embetets tillstyrkan, förbehålla sig all betalning i förskott, då auktionsvilkoren endast -utlofvade en tredjedel i förskott och återstoden efter fullbordad leverans. Att den framflyttade leveranstiden bord: i stället betipga lägre pris, kan jag så mycket bestämdare påstå, som jag sjelf nyligen bortslutat til: leverering i Calmer nästa vår och sommar ett större parti å 22 rår 40 sk. 8 rst. bko per tusende. Detia gäller under förutsättniog att allt tegel Yerkligen kommer att lembas innan den 4 Juni näste år. Men hr landsböfdingens anbud är gjordt med den finess att det liksom på förhand beredt hr landshöfdingen en temligen tillförlitlig apparans om prolopgation. Hr landshöfdincen utsatte ej något visst be!opp för leveransen före 4 Juni. Flera hundra tusende tegel kunna omöjligen då på en gång läggas i mur. Dertill åtgår månader. Och hvad är vä billigare, än att anstånd erhålles att eflemna teglet i den mån det för murnirgen erfordras? Således kan den redan fördelaktiga -leverenstiden blifva så fördelaktig, att den bereder asättning äfven för stor del af nästa års tillverkning. Så beskaffadt var det anvbud, som landshöfdingeembotet förordade med den skyndssamhet och förbehållsamhet, att hvarken byggnadschefen eller några tegelbruksegare derom finge kunskap, förr än fångvårdsstyrelsen redan bitit på kroken som det heter. z Såväl hr landshöfding Nerman som landshöfdingeembetet söka nu undskyllan i den upppiften, att hr öfverste Hjelm, som säges under sitt besök sistlidet år i Calmar tagit kännedom om flere här i orten befintlige tegelbrukstillverkningar, skulle gifvit tillkänna, att ban funnit Skälby murtegel vara det bästa, och således önskade att detsamma måtte företrädesvis användas till cellfängelsebyggnaden,. För hvem och på hvad sätt bar hr öfverste Hjelm gifvit denna åsigt och denna önskan tillkänna? Någon annan kommuniketion med anspråk på uppmärksamhet emellan br Hjelm, i egenskap af chef för byggnadskontoret, och landshöfdingeembetet har ej kunnat ega rum, än skriftligen. På min begäran af landshöf dinpgeembetet att få lösa en sådan skrifvelse har jag fått det svar, att någon annan sådan ej fonns, än den i förklaringen åberopade bilaga litt. A. En afskrift af denna bilaga har jag löst från högl justitiekanslersexpeditionen. Den innehåller ett handbref från öfverste Hjelm till hr landshöfdingen Nerman, och utgör ett svar på ett bref deri hr landshöfdingen insinuerat sin tegelaffår. Det synes att br Hjelm tagit för kontant hvad tydligen blifvit honom försäkradt: att ingen i orten kan tillverka så godt tegel som hr landshöfdingen, och att öfrige tegelbruk i orten kunna icke leverera rågot betydligt partin. Den ena af dessa, hr Hjelm meddelade uppgifter, kan vara så god som den andra, och låta roliga no; för mig, som på Barkestorp tiilverkar minst !, million diverse tegel för året. Om beskaffenheten af Barkestorps tegel, som är kändt och värderadt a! alla murare i orten, skulle säkerligen ej br Hjelm, m är en allmänt aktåd man, tillåtit sig ett ned a OTTAR I RR lan OR SAR