Aftonbladet – 14 september 1850, sida 3

Emedlertid tilldrög sig inom några dagar en annan omständighet hans intresse, och närmade honom den ofvannämnda skådeplatsen. Det hade icke undgått honom att han öfverallt förföljdes af den unge Cecchinos ögon; och att denne gosse, som han i det bländande månskenet funnit så skön, efter europeiska begrepp var ingenting mindre än vacker. Hans dunkla, brunaktiga hy, obehagligare och mörkare än Medelhafvets sol plägar göra den, förrådde hans kreolska härkomst från andra sidan Oceanen. Den stolte gossens ansigte var för öfrigt fint och regelbundet bildadt; och den smidiga, smärta kroppsbyggnaden, som utmärker alla kreoler, kom äfven honom till godo. En grön tröja, en bred eldfärgad gördel om lifvet, n lös svart sidenduk om halsen, en halmgul om håret, deröfver en litt hatt, som satt på sned, bildade den älskligaste fruntimmersjokej. Signor Fortunato tillät sig förmoda att emellan denne gosse och hans beslöjade herrskarinna ett helt eget förhållande måste råda, i hvilket den förre icke kände sig särdeles lycklig; ty för en småsak hoiar man icke med ett språng öfver bord. Att Ceecbinos blickar ständigt smögo efter honom, syntes honom ett slags skygg inbjudding att komma närmare. Kanhända ville barnet förtro honom någonting. Men så ofta ban verkligen närmade sig dicket, bortvände gossen med otvungen likgiltighet ögonen, eller vände honom helt och hållet ryggen. Vi vilja här icke afgöra om det var en tillfällig eller afsigtsenlig glömska, att signor Fortunato en afton, då den beslöjade syntes och strax derpå sir George i hennes sällskep, förblef sittande i ett hörn 2f däcket på en hög af skeppståg. Hen såg sig ej en gång om efter dem, utan blickade oafvändt i boken, som -han just då läste; och skulle ännu länge ha sett deri, om icke den sjelfsvåldige gossen; hand låtit ett litet regn af sågspån neddugga öfver Ariostos stancer. Förundrad blickade Fortunato upp, men derpå sade han leeade: Har ni förklarat alla böcker krig, unga herre?n I stället för svar lade pagen ett finger på sina läppar, under det han betydelsefullt blinkade mot det ställe der signora Centi samtalade med den unga britten. Derpå vände han honom .ryggen, och stödde båda armarne mot