Aftonbladet – 14 september 1850, sida 2

Efter en stund af stum granskning slet sig den ung sossen ur de armar, som höllo honom fången, sade til iruntimret, som orörligt stod bredvid: Jag följer! oc! båda vandrade, efter en lätt komplimang för främlingen ill kajutan. : KÅ Besynnerliga reskamrater! mumlade denne. ,ÖOfverartea-lofvar emellertid att blifva angenäm; i morgon få vi veta mer om hvarandra. Han misstog sig. Följande dagen, då -Austria, relan långt från kusten, med laber vind sväfvade öfver der idriatiska vattenöknen, fylldes däcket småningom med passagerare af hvarjehanda folkslag. De uppkommo ur fartyget som om de alstrats af de unga solstrålarne, likasom kri sarne ur jordtorfvan, som Kadmus hade besått med dra sens tänder. Förundrade vände sig hufvudena först åå illa väderstreck, likasom för att orientera sig i oceanen vida ödemark; derpå mönstrade hvar och en den brokig: samlingen, med hvilken han, inom den trånga rymden a några plankor, under hela veckor skulle komma att best: le äfventyr och faror, som det trolösa elementet stundom plägar bereda jordens barn. Der framträdde språk och irägter af allahanda nationer. Men hvad slumpen hade castat tillsammans, föorenmsde sig snartvisatskopligtvant sänge. SkiNd från dem öfriga verlden, är den mensklig: ;estalten redan i och för sig sjelf ett rekommendations bref för det menskliga hjertat. De flesta resande voro helt vanligt folk, såsom krämare, pilgrimer, bönder cch dylikt. I språk skiljde sig jIombarder, neapolitoner; tyskar, greker, engelsmän oc! chweizare. Också den unge ljuslockige mannen syntes band dem; men om horom kunde man icke bestämd äga från hvad land hen var, enedan ban med lika lätt net talade tyska, engelska, nygrekiska och italienska. Mar skulle-reian dersf, att emellsn honom och en annan ung ritt på skeppet alls ingen gemenskap egt rum, kunna nåtla honom för en engelsman. Dock visade han alltför nycken sällskaplighet och förbindlig vänlighet, alt man kulle kunnat förvexla honom med ett af. Albions sträfvs Järn. Saarare liknade han en fransman, om icke hans postoliska gåfva att tala med m ngshanda tungomål, den varje fransman, trots hans egen tungas snabbhet, evigt