Aftonbladet – 14 september 1850, sida 2

bok, turu eler gran . . . . 1, 04U. derutöfver af ek . . so so — 21,658. jemte flere slags andra trävaror i mindre mängd. Af denna betydliga export, som år 1847 uppgick till högre värde än för samma år utskeppadt jern, kan slutas huru angeläget det är för rikets handel och sjöfart att skogshushållningen, åt hvilken tyvärr i allmänhet ej lemnas förtjent uppmärksamhet, ordnas på ett sätt, som medgifver fortfarandet af den betydiiga utskeppning af trävaror, hvaraf så betydliga fördelar under sednare åren tillskyndats enskilda och det allmänna. (Forts.) Bref från Wiesbaden. Den franska tidningen Sigele ionebåller åter ett par korrespondenser fråa den numera upplösta legitimistkongressen, af hvilka följande utdrag torde läsas med intresse. Wiesbaden den 24 Aug. 1850. Legitimistkolonien i Wiesbaden bildades af trenne fraktioner. Den första under hr Berryers, den andra under hr Larochejacquelins !edning, och den tredje utan någon notabel anförare. Den förstnämnda fraktionen med hr Berryer i spetsen är för närvarsnde den som har de flesta arhängarne och det största inflytandet. Dea har ännu icke öfvergifvit hoppet på en förening (fusion) mellan de begge kur gliga gr:narne, ett hopp, som äfven skickligt underhål les genom den för närvarande i Baden sig up pehållande hr Thiers, hvilken ännu icke vågar gå öfver den legitimistiska Rubicon, utan tills vidare nöjer sig med att korrespondera med br de Chambords rådgifvare. Deana fraktion :ror, att prinsen; restauration skall genom elt inträdande politiskt trötthetselter förslappningstillstånd gå af sig sjelf och att man derföre gör bäst i at. afvakta ett gynnande till fålle. Emedlertid finnas några af dessa förbidare, hvilka önska den monarkiska frågans afsörande på parlamentarisk: sätt, och att den högra sidans representanter skola under dis kussionerna intaga en mera bestämd och tydlig hållning. Man vill veta, att hr Berryer, öfvertalad af sina vänner, lofvat att efter procogationstidens förlopp öppna. en parlamentarisk strid i denna anda och raskt plantera den sudomliga rättens baner på tribunen. Den andra fraktionen deremot har icke nåsot förtroende till tribunens stratagemer och batajjer; det mål, hvilket de åsyfta, är, för att tala med männen af denna nyans, att demo kratisera den legitima monarkiens princip genom att appeliera till nationen. De klokare söka föreställa dessa s. k. ung-legi imister, att kommuner finnas, inom hvilka deras konung endast skulle få kyrkoherdens röst; de svara, att Frankrike i granden är monarkiskt och såsom ett eklatant bevis härpå tala de triumferande om de fem röster, som den 10 December gåfvos åt hr Louis Bonaparte. Enligt derss åsigt ville landet, då det kallade hr Louis Bonaparte till presidentsvärdigheter, dymedelst utan oro och skakningar komma till grefvens af Chambord restauration. Presidentskapet var endast ett anstånd, som skulle leda till monar kien. Louis Bonaparte skulle i deras ögon endast vara en hatt, som en tid intoge kronans plats. Hr de Larochejacquelins vänner förebrås af hr Berryer och hsns vänner, att vara revolutionära. Att rådfråga Frankrike om hvad styrelsesätt det behagade, vore det icke att erkävna folkets suveränitet? Men landet kar ju hvarken beröfva eller gifva grefven af Chambord legitimitet? Han är, emedan han är: Ego sum qui sum. Sådana äro de frågor som uppröra och inbördes söndra emigrationens andar. Man lefser här midt ibland skolastik och nöjen: man dansar, man spelar, man argumenterar. På baler, konserter, på BRvarje dags soireer sysselsätter man sig endast med funderisgar, om grefven af Chambord skallgöra sitt intåg i Paris med eller utan nationens samtycke. Disputen sträcker sig ända till de dansande paren: damen håller med hr de Larochejacqucelin , kavaljeren med hr Börryer, 0. 8. V. Utom dessa tvenne omnämnda fraktioner fins äfven em tredje, mera obestämd till sin tendens, men icke derföre mindre ricärkvärdig. . Denna fraktion bildas af partiets fasbionabla ledamöter, dess lejon, dess ultras.. De gilla hvarken Berryer Cunttators såsom de på raljeri uttrycka sig) afvaktonde politik, j heller hr de Larochejacquelins äfventyrande system. De förklara helt simpelt att de väntat sig trötta, att de förlorat tålamodet; de tala om sin goda rätt och om sitt svärd. Icbördes krig — se der det ideal som de hylla, om man får tro deras egna ord. Om Frankrike icke skynder att uttala sig till deras förmån, så äro de beredde ait plantera upprorets fana, ty de kuuna icke längre uthärda under det tryckande oket af en republik, som en: dast skrattar åt deras vid gränsen årligen uppstämda rop: Vive le Ruil, Jag tror emedlertid för min del att dezna häftiga krigslust snart skall svalna; kasernerade inom denna lilla tyska stad, kverest de spela herrar, hvarest de hvarken fiana motsågelser eller besvärliga polisagenter, berusa de sig med legitimitetens champsgne, som exalterar deras inbillning; men än en gång, detta rus skall sannolikt snart försvinna; och jag älskar tro, att dessa elegasta herrar, som bära krigets ljungelcar isioa händer, oaktadt deras bravader på andra sidan om Rhen; skola fortferande lefva i samdrägt med den goda republiken, hvilzen de efter februarirevolutionen antogo såsom maka, på venstra sidan förstås. Den ställning som grefrea af Chambord integer midt idland de strider och stärmytslingar som söndra hans parti, är retir6; han hör på och bemödar sig at icke fälla modet hos någon. Hans uppfö. rande mot hr de Larockejacquelin var en undantagsbandling. Han måste gifva hr Berryer en pant. Grefven af Chalnbord är en ung man med rätt goda anlag och böjelse för arbete; han hade kunnat blifvar en verkligen utmärkt personlighet om han icke inda ifrån sin barndom blifvit böjd under det österrikiska uppfostringssättets falska ortbopedi. Han: existens är ganska olycklig. Man säger honom vara god, och hans anletsdrag uttrycka verkligen mildhet och godhet; öfverlemnad åt sig sjelf skulle han måhända hafva blifvit en utmärkt man; men nu har han fått samma uppfostran, fom österrikiska hofvet påtvingat hertigen af Reichstad:, den sämsta upp: Pnotram för am fursta nm acniravar att hlifva nhaf