Aftonbladet – 11 september 1850, sida 2

under Karl den tolftes tid och vid inemot 80 års ilder blef han under högskolans jubel utnämnd till professor, men dog redan året derpå, förtärd och fördystrad af arbete, nöd och motgångar. Dessa högskolornes envåldsläror väckte mycken örargelse och något motstånd. isynnerhet hos adeln. Fill och med den fredlige Nils Brahe vågade att i ptt bref till sjelfva Erik Lindskiöld ogilla professor Lundii satser om konungsmaktens omedelbara uppof från Gud. Vore det icke tryggare, skref Brahe, att erkänna, det konungamakten, om den ock ytterst kommer från Gud, så kommer den dock medelbart genom folket. Klas Rilambs penna hade hvassare spets. Några lärda, måhända Lundius, påstodo, det efterträdande konung hade rättighet att bryta den föregåendes löften, om de ock vore med underskrift och sigill bekräftade. Då skref Rålamb: hvad trygghet kan en undersåte på sådant sätt hafva. I orättvisa och bedrägeri öfvergå dylika läror t. o. m. Machiavells, och de kunna icke vara utstuderade vid nägon annan högskola än den, der Lucifer sjelf varit första professorn. I sammanhang med dessa ämnen må ock följande uppträde förtäljas. Vid riksdagen 4680 berättades, att gamla professor Wexonius Gyldenstolpe hade i sin Politica gjort skilnad mellan medelbara och omedelbara undersåtare, och att Per Brahe hade en sång berömmande visat detta ställe för Karl Gösta, hvilken efier genomläsandet slängt boken i väggen och sagt: J hafven i Gyldenstolpe en man, som är eder välmenande, men icke oss så synnerligen. Då envåldsförsvarsren Hans Wachtmeister hörda detta, u.brast han: Den mannen bör genast tagas fa t och straffas för sådana mat konungamakten riktade läror. Men genast upplystes, att författaren vore redan för tio år sen afliden. Presterskapets förhållande i denna sak skildras sid. 221: Ofvannämnde envåldsläror läto äfven böra sig från predikstolarna, och det på ett sätt, som stundom väcker både förvåniog och ovilja. Några tordes knappt tillerkänna en undersåte något eget och af konungen oberoende värde, någon egen och sjelfständig medborgerlig förtjenst. Icke ens sjelfva Spegel vågade i detta hänseende föra fritt språk. Han höll i konungens närvaro likpredikan öfver den aflidae gunstliogen Klas Flemiag, hvilken dervid bhögeligen berömdes för osviklig trohet och outtröttlig arbetsamhet. Dock, tillade predikanten, såsom den salige herren sjelf, så tillräkna ej heller vi äran häraf åt bonom, utan åt Gud och åt konuugen, hvilken sedoare genom sin oförlikneliga fit, vaksamhet och omsorg sjelf eller genom sina trögna tjenare allting betänker och verkställer. När hufvudet befa ler och vill hafva något genom handen uträttadt, så kan hon, handen, icke deraf tillräkna sig någon annan förtjenst än lydnadens, uti phvilken dygd också den salige herr Klas Fleming satte sin högsta ära och sitt största nöje ). — Så predizade den i sig sjelf ädle och rättsinnige Spegel. Läran blef till än större ytterlighet drifven af andra. När t. ex. 4688 dena nya hyllolngseden i Ingermanland aflades, blef uti Nyen en -predikan hållen af sedermera biskopen i Linköping Jakob Lang. Den trycktes och tillegnades konungen... Ampet var: Om Herrans och konungens fruktan. Författaren skrifver sålunda: En konungs höghet kan aldrig lysa klarare, än när den patas med den högste Gudens; och den vördsamma fruktan och kärlek, som deraf bör hos undersåtare uppkomma, kan ej bättre framkallas, än när konungen ställes bredvid Gud. Kätteri och uppror äro nemligen fastare sammanbundua än den gordiska knuten. — I första:Samuels åttonde kapitel är en konungs rättighet framställd sålunda: Edra söner skall han taga will sin vagn och till de åkermän, som hans jord bruka och hans säd uppskära skola. Edra bästa åkrar, vinoch oljogårdar skall han taga och gifva sina tjenare. Och j måsten vara hans trälar. — Många tro, tillade predikaoten, att Samuel velat härmed varna mot det förtryck, som tyranniska konungar kunna föröfva. Men den, som rätt besinnar saken, skall för visso begripa, att den konungsliga rättighet, Samuel beskrifvit, är en sådan, som alla konubvgar med skäl äga. — Bort derföre med: alla svärmeandar, ej värdiga att räknas bland menniskor! — bort med alla dem, som sätta sig upp emot. Guds och mensklig ordning, och som tro sig finos ett stöd för sin galenskap deri, att Petrus kallar: dem, som väldet hafva, en mensklig ordning! Sannt är, att de äro menniskor och icke englar. Likväl har Gud insatt dem, och det är således en gådomlig ordning. Varer derföre icke halsstyfve, såsom edra fäder varit, 0. s. Vv. Samma år blef predikanten från kyrkoherde i Nyen befordrad till superintendent öfver Ingermanland. Det ur Samuels bok sålunda använda språket om, hvad man kallåde, konungars rättigheter måtte hafva varit ganska behagligt. Under riksdagen år 1693, och då enväldet skulle briogas till fulländning, blef nemligen på en och samma söndag bemälte predikotext i hufvudstadens kyrkor framställd till betraktelse; och öfverallt med samma uttydning. Detta gjorde eller tvingades presterca att göra, ehuru de klarligen måste inse, att hvad Samuel uppräknade, icke framställdes såsom en konungs rättigheter, utam tvärtom, såsom varnande exempel på konungamaktens missbruk. Dylika läror måste naturligtvis förorsaka mycket. tadel och missnöje. Serdeles blef detta händelsen med sistnämnde under riksdagen 4693 hållna predikningar. Mot desamma och deras innehåll kringsmög en skrift, som uppgaf sig vara af en prestmam författad, men som troligen kom från Klas Rålambs. penna. Med stor sorg,, skrifver han, bar jag afhört de predikningar, som under riksdagen 16985 blefvo i Stockholm hållna öfver evangelium om myntet på skattpenningen; och uti hvilka man föregif-vit, att Sarvuel her i sitt 8 kapitels 44 till 417 verser framställt en konungs verkliga rättigheter; ehuru profetens mening tydligen varit att framställa varnande exempel, på hvad ogudaktiga konuvgar af bögfärd cch missbrukad meakt stundom föröfva. Nämnde predikanter hafvå till och med Jaggt serdeles eftertryck på dessa Samuels ord: i skolers vara konungens trälar. Att likväl ett sådant slafveri ingalunda öfverensstämmer med Guds ord och kristelig samhällsordning, det synes af många andra språk. Skriften säger ju till en tyrannisk konuovg: din fader hafver ju ätit och druckit, men blef ändå vid rättfärdigheten, och det gick honom väl. Men din ögon och ditt hjerta stå endast på girighet och att göra öfvervåld och orätt.o Och på ett annat ställe heter det: i förstar!, Låter af all orätt och ) Lagerfel.ska arkivet på Lagerlunda.