Aftonbladet – 11 september 1850, sida 2

Å a Borgå var en dotters sonson af Erik Alftanus med Emerentia Tott) och Aejmelaeus.n Litteratur. Berältelser ur Svenska Historien; sextonde delen, Karl XI:s Historia 2:dra häftet: Gunstlingarne, Enväldet och Förmyndareräfsten; af And. Fryxell. Sthm hos L. J. Hjerta, 1850, 359 sidd. 8:o0 å 1 rdr 40 sk. banko. (Slut från J4 189.) Sedan vi i det föregående med några korta drag sökt karakterisera hr Fryxells historiska arbeten. i allmänhet och deras förhållande till Geijers; skola vi nu tillåta oss meddela läsaren några utdrag ur den sednast utkoune delen, synnerligen egnade att måla tidehvarfvet och Sveriges ställning under Karl XL Vi hafva förut nämnt, att hr F:s virtuositet såsom historieskrifvare just består i händelsernas grupperande så, att deraf verkliga tidsbilder istort framställa sig sjelfmant för läsarens och den uppmärksamme betraktarens blickar, utan att förf:n behöfver göra detta genom egna reflexioner öfver de historiska perioderna eller s. k. pragmatiska idter,. Hr F:s historia utmärker sig alitså för sin realitet, häruti i visst fall ställande sig som motsats till Geijers, hvilka äro anlagda på mera idealitet. Men härmed följer alls icke, att man genom studium i Fryxell ej anslås för ider: snarare tvertom. Skillnaden ligger endast deruti, att händelserna här tala sjelfve, om vi så få säga; de tidehvarfven genomgående politiska iderna lägga sig för ögat i och med berättelsen om tildragelserna; men förf. går icke läsaren i förväg med generaliserade tankar om seklets betydelse, och hvilket rum det intar i verldens stora kedja för öfrigt. Med ett ord, utan att filosofera för egen räkning, sätter han sina läsare i den bästa författning att sjelfve filosofera; och han räcker dem alla nödiga materialier härtill. Vi hafva på ett ställe i det föregåend2 ur XVI delen (sid. 156 o. f. och isynnerhet genom ett litet utdrag från sid. 165) visat huruledes envåldsmakten 1680 i Sverige infördes. Troligen skall det ej sakna intresse att äfven höra något om de medel, som användes af despotismens trogna seider för att hos allmänheten inskärpa och särdeles hos ungdomen grundlägga begreppen om den s2bsoluta suveränetetens rättmätighet och förträfflighet. Således försvarades enväldet vid universiteterna och till och med från predikstolarna; hvarjemte de som togo sig dristigheten att säga något häremot, blefvo ganska illa ansedda. Man läser sid. 219: Naturligtvis ansåg Karl den elfte ganska vigtigt, att ungdomen redan från början uppfostrades i de poltiska tänkesätt han ville hafva gällande, och att kommande slägter sålunda bevarades från de frisinnade äsigter, hvilka konungen ansåg för så ana misstag och villor, som skulle föra Sverge tlll branten af dess fall. I enlighet härmed ålades professorerna att vid ungdomens undervisning låta de sista riksdagsbesluten i afseende på konungens makt och arfsrätt, samt läran om den kungl. höghetens gudomliga ursprung m. m. tjena sig till rättesnöre. Det skedde. Den utmärkte rättsläraren professor Lundius förklarade och sökte genom bibeln bevisa, att konungamakten härledde sig omedelbart från Gud, cch att derföre uttrycken regera och handla efter godtycke voro liktydiga; äfvenså, att konungamaktens begrepp ionefattade rättigheten att ostraffadt göra hvad som heldst. Biskop Winstrup i Lund ansåg ganska vädligt den af Pufendorf uttalade satsen, att äfven en konung kan fara vilse. Den sedermera Dblifvande pietisten Folcker hade som student utgifvit -n disputation om den store Fabius Cunctstor. Deri blefvo angående romerska dictatorsembetet fällda några ord, hvilka uttyddes såsom syftande på Karl den eiftes envälde, och derföre väckte buller. — En annan ung man, den fattige, fromme och lärde Cestovius, hede vid en cisputaiion i Upsala, såsom opponent yttrat några meningar, af hvilka man drog den slutsatsen, att Castovius icke ville erkänna det kenungsliga mejestätets omedelbara härledning från Gud. Redan detta ådrog honom någon olägenhet. Sådant ökades, när ban i en egen dissertation yrkade, alt till lagstiftning fordrades folkets bifall; hvilken lära ansågs vara så betänklig, att den genast inberättades till konungen. Utan att nämna Castovius, svarade Karl med att förebåila professorerna och den studerande ungdomen vådligheten af att uppspinna onödiga cch förargliga nyheter, hvarigenom lårosätet kunde komma i missaktning. Han lät också för lårare och lärjungar rent ut tillkännagifva, att de, hvilka umgirges med sådana nyheter och skadliga upptåg, skulle icke hafva att vänta någon beforåran, hvarken i andliga eller veridsliga ståndet; utan vid allehanda lägenheter blifva förskjutna och utmärkta, såsom de der öfverhetens bud icke hålla. Castovii befordran gick äfven ganska trögt. Först a RT a ra a mr rn nr