Aftonbladet – 4 september 1850, sida 2

örliden söndag intagit en insänd artikel 1 samma yftning af en sig så kallande betraktare på afstånd. Jet förefaller något kuriöst, att en, som ger sig lerna benämning, kan tillkännage sig hafva så noga eda på förhållandet, att han utan riogaste tvekan uttalar sin förkastelsedom öfver mig, under det hr Söderberg upphöjes till skyarne. Det är således emligen troligt, att denne betraktare icke är någon innan, än den, som genom hr Söderbergs föranstalande uppsatt det af de tre gesällerna undertecknade vetyget, hvilket helt och hållet förtiger utgången af let utaf mig mot tit. Söderberg vid handels. och skonomikollegium arhängiggjorda målet och endast innehåller en mängd osanna uppgifter rörande min konduit. Jag anser visserligen öfverflödigt att ingå . svaromål på de mot mig framkastade beskyllninsarne, emedan de, som känna mig, säkert till dess rätta värde uppskatta halten af desamma, och för lem åter, som icke känna mig, en arbetares person år alltför ovetydlig att väcka något intresse. Då likväl mången torde finnas, som skulle anse ett stillatigande för ett medgifvande, har jag trott mig böra framställa några omständigheter, som för en opartisk betraktare i icke så ringa mån nedsätta trovärdigheten af det utfärdade betyget. 1:0 Om jag vore en så elakartad yngling, som jag i de insända artiklarns afmålas, hvarföre stulle då tit. Söderberg vara så angelägen att bibehålla mig, att jag måst anlita lagens handräckning, för att blifva derifrån skild? Genom utslag den 20 sistl. Augusti förklarade handelsoch ekonomi-kollegium, med bifa!l till mina påståenden, mig berättigad att genast varda skiljd från arbetet hos hr Söderberg och ålade honom, vid vite af 6 rdr 32 sk. bko, att sill mig, då jag derom anmälde mig, aflemna sådant afskedsbetyg, som jag förtjenat. Såsom skäl, hvarföre tit. Söderberg vägrat mig bli skiljd från hans arbate, har anförts, att jag icke fullbordat det påbörjade gesällstycket. Detta är visserligen sannunt, mena hvem var skulden härtill, om icke tit. Söderberg sjelf? Sedan jag under min lärotid vunnit så pass färdighet i yrket, att jag, utom annat arbete, på egen hand förfärdigat åtta kronometrar, hemställde jag, om icke hr Söderberg funne billigt att, i enlighet med kontraktet, öka min veckopenning, hvilken, sedan jag, efter oss emellan träffad öfverenskommelse, ej längre skulle vara i hans bröd, utgick med det knappa beloppet af 2 rdr bko; och då hr Söderberg afslog denna min begäran, ansåg jag mig icke heller förbunden att längre än till den kontraberade tidens slut, den 924 sistl. Juli, qvarstanna i hans arbete. 2:o Den 23 Augusti, eller tre degsr efter det ofvanberörde utslag fallit, infann jag mig å hr Söderbergs vid Stortorget belägna verkstad och anhöll att af mina qvarlemnade saker få hemta ett par skjortor m. m. Gesällen Bremer, en af de tre attestanterne, visade sig genast mycket villig att efterkomma min begäran och åtföljde mig till det rum i huset 4 22 vid Köpmangatan, der jeg och hr Söderbergs öfrige arbetare på sednare tiden haft vårt nattlogis. Ehuru Bremer förut visat sig mycket vänlig, hade han likväl den nedrigheten att, sedan vi inkommit i rummet, tillisa dörren och med en käpp tiildela mig åtskilliga häftiga slag på armen, kindbenet och bj ssan, så att jag, då han slutligen öppnade dörren, måste taga till flykten, utan att hafva uträttat det ärende, för hvilket Bremer följt mig upp på rummet. Om denna misshandling skett på hr Söderbergs anstiften för att hämnas på mig, för det j:g stämt honom till rätta, känner jag icke; men emellertid uttog jag i går stämning å Bremer, med påstående om ansvar, för det han på ett försåtligt och lömskt sätt öfverfallit mig med hugg och slag, deraf enligt hr lifmedikus Ahlbergs betyg blånad och blodvite följt. 3:0 Hr Söderberg, som af sina attestanter berömmes för grannlagenhet och humanitet, har i trots af dessa ädla egenskaper sedermera, i tydlig afsigt att hämnas, låtit kalla mig till polisen för förment tillgrepp af några gamla, nästan intet värde egande verktyg. Vid förhöret härom upplystes, att ofvanbemälde Bremer hade nycklarne till skrinet, der dessa verktyg funnos bland mina saker; att Reuterdahl, en annan af attestanterne, å skrinet påsatt sitt sigill och att, då jag med gevaldigern Thomasson infann mig hos hr Söderberg för att afhemta mina saker, jag genast vid skrinets öppnande tillkännagaf, att de ifrågavarande verktygen icke tillhörde mig. Jag erkänner gerna, att jag från verkstaden med gesällernas vetskap upptagit några der icke begagnade verktyg, för att om aftnarne, sedan arbetet på verkstaden slutats, kunna genom enskildt arbete förtjena något till kläder; men detta måtte väl icke kunna kallas något tillgrepp, så roycket mindre som jag aldrig sökt undandölja dessa verktyg, utan låtit dem ligga framme. Men att de under min frånvaro blifvit inlagda i skrinet och detta försegladt, utvisar er plan att bringa mig på fall, och skall jag icke underlåta att vid Rådstufvurätten, dit målet blifvit re mitteradt, väcka en välförtjent rekonventionstalan E hr Söderberg och dem, som biträdt honom i der snygga anläggningen. Stockholm den 5ö Sept. 1850 Ludvig E. Kahl.