Aftonbladet – 4 september 1850, sida 2

aturligtvis han kunna styrka att han är utgifvare; en sådant yrkar jag ej, utan har till undvikande f tidsutdrägt i mål, som enligt lagen böra skyndamt afgöras, frivilligt åtagit mig att styrka — motatsen. Hvem författaren i Örebro Tidning kan afva menat med sin artikel, lemnar jag derhän, nen klart vill synas att endast laga utgifvare kan sådan egenskap göra laga åtal. Lagen, det vill är säga: Tryckfrihetsförordningen, talar icke om, änner ej mer än ett slags utgifvare, den, efter initandet af vissa missbruk, numera i dagligt tal så allade ansvarige,, ty lagen bestämmer uttrycklien hvad med p,utgifvare bör förstås. Så säger laen (S 4, mom. 4): utgifvare af Dagblad eller Peiodiska Skrifter anmäle sig, jemte titeln och tryckuingsorten, hos Justitie-statsministern, som äger att, å vida sökenden ej för nesligt brott blifvit dömd, ler förklarad ovärdig föra andras talan, meddela vevis, att intet hinder emot skriftens utgifvande förecommer,. Välan, frågan är mycket enkel: har då Franz Sjöberg, som nu mot mig anropar lagen, uppyllt detta lagens bud? Har han det ej huru komner han då hit och söker skydd af den lag, han jelf ej gifvit garantier? Och han har det icke: jag vevisar det med detta uti Justitie-stats-expeditionens arkiv den 26 nästlidne Augusti utfärdade in.yg, som ådagalägger att vice hofrättsnotarien Franz Sjöberg icke blott icke varit eller ännu i Måndags var utgifvare af Folkets Röst eller än en gång Folkets Röst, utan att han icke ens någonsin varit utgifvare af någon periodisk skrift. Nu frågar jag ånyo, skall den såsom utgifvare få åtala, hvilken icke kan såsom utgifvare åtalas? 3) Det är icke värdt att hr Franz Sjöberg invänder, att tan verkligen såsom utgifvare blifvit åtalad, och ännu är sub reatu. Först och främst Jär han icke få såsom prejudikat åberopa ett interimsbeslut af underrätt, hvilket icke blott kan blifva, utan verkligen är jäfvadi, hvilket ännu icke blifvit af öfverrätt granskadt, ännu mindre stadfästadt, och hvilket går på sidan om hitintills gällande praxis. Det kan omöjligen, minst i sitt närvarande skick, binda annan rätt, andra parter och andra förhållanden. Icke heller lärer detkunna åberopas i förevarande fall. När det beslutet fattades, var en tidning instämd, för hvilken intet tillståndsbref befanns uttaget, enär ett sådant bref, som företeddes, af den på hvilken det lydde förnekades vara begagnadt, under det att, märk väll! bevisning var att tillgå derom, att hr Fr nz Sjöberg, hvilken i hvarje M4 uppgafs såsom putgifvare, verkligen med detta utan tillståndsbevis utgifna blad tagit utgifvarebefattning. Der saknades och söktes någon, som skulle svara på stämningen; här har man icke saknat utgifvare eller ansvarig, utan här är frågan, huruvida en person, den lagen ej såsom utgifvare känner, må såsom utgifvare släpa inför lagen sina medmenniskor. — Dock, jag bör ej enstro, att br Sjöberg vill åberopa det der, underrättsbeslutet såsom prejudikat; då det blad, Ån en gång Folkets Rösts, till hvars omdöme ban väl må förmodas hysa något förtroende, har i Je 9, för lördagen den 20 Juli, uttryckligen kallat beslutet lagstridigt och han sjelf, i fall berörde blads AM 46 ej ljuger, icke längre sedan än sistlidne tisdag, vid ett tillämnadt stort vittnesförhör inför Norrköpings rådstufvurätt, låtit åberopa ett alldeles molsalt prejudikat, meddeladt af hofrätt, och på grund af detta låtit förstå, att deraf tydligen följer, att förstbemälte underrätts-beslut, hvarigenom Sjöberg gjorts till svarande, kommer att r pphäfvasn. Hoppas han nu sjelf, att det skall upphäfvas, huru vore det då tänkbart att ban nu ville åberopa det! 4) Men, ponera likväl att han vill. Ponera till och med att rätten ville göra honom till viljes! Icke måtte det yrkandet och medgifvandet kunna gälla om någon annan tidning, t. ex. An-en-gång-Folkets Röst, som hvarken saknar ansvarig eller bär Franz Sjöbergs namn såsom p,utgifvare vid sin titel. Här skulle sål des blifva tal om den första, äkta, genuina Folkets öst, eftersom icke flera än de två äro att välja få, och det just är denna, hvarpå det oftanämnda p ejudikatet syftar. Jag anmärker då till en början, att det bladet längesedan afsomnat, och att det skulle blifva lika löjligt, om dess verklige eller qvasi-utgifvare nu stege fram för att för dess räkning föra tryckfrihetsåtal, som det utan tvifvel skulle skänka verlden ett homeriskt skratt, om t. ex. Aftonbladets alla fem och tjugo ansvarige, från och med hr Lars Hjerta, till och med hr Löwendal, ville taga åt sig och göra stämning om hvarje annorstädes i tryck fäldt yttrande om Aftonbladet, fastän intet mer än det tjugufemte nu är i lifvet och kan menas, och sådant bara derföre att man utelemnat ordet tjugufemte. Likasom man säger och tryeker Aftonblad i stället för Det tjugondefemte Aftonbladet, Allehanda i stället för Dagligt Allehanda, Dagbladet i stället för Stockholms Dagblad och Posttidningen i stället för Postoch Inrikes Tidningar,, utan att någon i lumpenhet lärer gå så långt, att neka för hvad haax rätteligen menat och måst mena, lika så väl måtte man väl få säga och trycka Folkets Röst i stället för Ån-en-gång-Folkets-Röst, eller två-gånger,, eller tre-gånger-Folkets-Röst, och utan att missförstå hvarandra. Men jag ponerar ännu igen, att hr Sjöberg ändå icke vill taga raison, icke vill låta de döda hvila i ro, icke nöjer sig med denna försäkran, att man alldeles icke menat den första, upphörda Folkets Röst, utan en helt annan; att han envist håller sig till artikelns ordalydelse och framhärdar derjemte i sitt prejudikatpåstående. Jag skall då äfvenledes hålla mig till artikelns ordalydelse, för att bevisa, att här icke varit eller kunnat vara tal om hans Folk-röst,. Artikeln säger nemligen, att det ifrågavarande i Stockholm utkommande veckobladet innehållit några oförsynta utfall mot f. d. generalpostdirektören baron H. Hamilton, i anledning af hans afträdande från sin befattning. Sådana utfall Z anledning af afträdandet kunde ju icke ifrågakomma förr, än sjelfva anledningen kom i fråga, hvilket åter skedde uti Dagligt Allehanda, måndagen den 292 Juli: Det förljudes att generalpostdirektören hr friherre H. Hamilton sistlidne lördag ingifvit sin ansökning om afsked ifrån dess innebafvande generalpostdirektörsembete,; öch afskedet beviljades den 7 Augusti, samt blef samma dag i Posttidningen kungjordt. Folkets Röst kan således, äfven om Iman förutsätter de allrabästa kanaler, icke hafva gifvit artiklar i anledning häraf, tidigare än lördagen den 20 Juli, då afskedsansökningen blef inlemInad. Men den 20 Juli existerade icke Folkets I Röst, utan hade redan den 4 Maj för sista gången utkommit, emedan, som jag tror, dess utgilning förbjöds, sedan upplyst blifvit att den intet tillståndsbref innehade. Den 44 och 48 Maj utgafs till erlsättning: Reform, tidning för Arbetare-föreningen, llemnss såsom ersättning för Folkets Röst, och den BRETT SERNER TO SON SNRA LOSE ASEAS ASEAS för ett lettre de cachet! Hans hand darrade då han bröt den. Men huru beskrifva hans förvåning, då ministern i de vänligaste uttryck