Aftonbladet – 2 september 1850, sida 3

ikgiltigt, hvad det tänker det svenska folket, som inhjudas att skåda stjernfallet och sjunga tjernsången. Afven prafessor Böttiger rönte en utmärkel.e, det han blef utnämnd till — ordenshistorio;raf i survivance. Att Bötliger kunde vänta ig nådevedermälen, viste man; men på denna yrdenshistoriografi var man icke förberedd. Böttigers förtjenster, stora eller små, huru man relst behagar, äro väl, hittills åtminstone, rent stetiska. Det är bekant, sade man, att poeien sisom poesi innehller sanning, men man vet tillika, att poesien, då den ger sig ut för tt vara historia, mister silt namn och får ett velt annat. Dock — åsigterna kunna vara lika, och ordnar hafva sina hemligheter. Ursäkta, min bror! att brefvet blifvit alltför ångt. Men saken är den, att jag just afsigtigt passar på att skrifva medan tryckfriheten varar, hvilken mången tror skall faga slut när iksdagen en vacker dag tager sin början. Ty tt detta ioträffir, nemligen att tryckfriheten lir borttagen eller åtminstone betydligt in krönkt, derom lärer man väl numera kunna vara så mycket mera viss, som det under sistörflutne läsetermin förkunnade: från katedern uf en profetisk stämma. Och af samma skäl ännu några ord till, iaan jag bortlägser pennan, nemligen om läsesifenomenerna der i Upsala, såsom de berättats nig af en person, den jag anser opartisk. Lä ;eriets snabba tillvext och, man kunde väl säsa, organisation kunde ej annat än väcka becymmer hos de tänkande och ond blod bland lem, som icke kunna ha föreställning om flera in en kyrka såsom den rätta och tillåtna. Ianan den ogillande opinionens storm bröt ut öfver läsaresällskapet, hade man tillfälle att märka, buruledes sällskapet hade sia styrelse och ia matrikel, hburuledes de festliga sammanomsterna utsattes långt förr än de höllos, att sällskapets lokal stod öppen för enhvar, at! Hit fiera stadsboer och säikert äfven landtocer inbjödos af vänner och vänners vänner senom en lång utvexing af re ationer, ati nan för sammankomsterna skaffade sig biträlen från Stockholm både i fone!isk och ho niletisk väg, att ekipager och bondv2gnar om hvarandra uppkörde på lokalens gård, att, tutliger, sammankomster af enahanda andliga vestyrelse höllos så väl på landet som i stalen. Men nog härom. Jag tillägzer endast, Itt man på stället lugnade sig med den erfa enheten, att menniskorna med sina företag ofta verka för något annat och bättre ån hvad om ligger i deras insigt och plan. Kyrkan nar genom Jäseriets rörelser fått en väckelse: n stark och oförneklig; och verkar ej denna väckelse, då måtte hon ligga i dödssömnen.