Aftonbladet – 2 september 1850, sida 3

och följande morgon skyndade till dennas boning. Ni fruktade i synnerhet att min dotterdotter skulie erfara, att ni allt sedan icke haft sinne och tankar för något anna, än Felicite. Det var bokstafligt som den gamla sade. Men hennes allvetenhet gjorde nu icke mera ett så oangenämt intryck, som annars på den unge mannen. Moder,, ropade han leende, då ni vet allt, så vet ni väl äfven..., Alt ni i går blef förlofvad, och att bröllopet kommer att firas efter fyra veckor, inföll Zilla. Jag vet det, och lyckönskar er af hela mitt bjerta. Skada,, tillade hon, att Z-hra icke mera är här. Hon skulle äfven fröjdat sig deröfver. Hvar är hon? frågade Bernard lifligt. Borta och gift. Hon begaf sig med den älskade mannen till Pyreneerna; der lefva minga af vår stam och hennes man vill etablera en lönande bhästhandel deremellan och Paris. Dea gama log då hon sade detta, och detta leende var särdeles eget, Pet låg deruti något af humor och persiflage. Tillika märkte Bernard, att hon skarpt betraktade bonom. Jag tror, min moderliga vän, att det var väl, att ni icke gillade min föresats att gifta mig med Z-hra, sade han förlägen. Jag tror nu sjelf, att vi icke skulle passat för hvarandra. Men tillåt mig, att äfven hädanefter få begagna mig af edra råd! Fråga är likväl om ni kommer att göra det vid de tillfällen, då ni deraf är i största bebofvetv, sade den gamla med ettleende, hvaruti låg någon rörelse. Jag kände en gång en man, i hvars öde jag tog öm del, hvilken för mig uppenbarade hela sitt hjerta och som skänkte mig sitt förtroende på ett sätt, som man sällan skänker det åt ett menskligt väsende. Han kom ofta till mig, för att i den elter den angelägenheten inhemta min mening och kallade mig på skämt sin Egeria. Likväl uteblef denne man mången gång, då mitt råd skulle varit honom nödigast. Detta har jag zu äfven att frukta af er; derföre önskade jag,