Aftonbladet – 2 september 1850, sida 3

icke träffat oss. Vågar jag väl bedja er, att förbjelpa oss till vår vaga? Den bedjande rösten var Felici::. Oändligt gernal! svarade den unge mannen och skyndade genast att ropa fram ekipaget. Då detta, i anseende till trängseln, icke kunde genast köra fram, så hade han några ögonblick tillfälle att konversera med damerna. Han visste knappt hvad som mest hänförde honom: flickans skönhet, dena ljufva klingen af hennes röst, det osökt behagfulla i hennes uttryck, eller det förstånd som låg i allt hvad bon sade. Tiliika sade honom en viss känsla, att den gamla icke hade orätt, då bon yttrade, att Feliecit de S:t Chamans hade en god tanke om honom. Det låg något i hela hennes väsende, som, utan att uttalas, stärkte honom i denna smickrande tro. — onJag går dit... går i morgon... detär dessutom nödigt för affärenn, sade han till sig sjelf, då damerna, efter ett vänligt afsked, åkte bort. Men detta var ock sista gången ban tänkte på affären med herr de Chamans. Han drömde hela natten om Feliert och följande dagen skyndade han, med tusen önskningar och förboppningar i hjertat, till hotel S:t Chamans. Först sex veckor derefter begaf han; sig åter till zigenerskans boning. Han dröjde och nedslog ögonen då ban inträdde i hyddan. Den gamla räckte honom leende banden ti!l helsning. Se, min sktöne herre, ni bar länge låtit vänta på er! sade hon skämtande. Icke komma till mig en enda gång, för alt säga mig, att ni följt mitt råd och anbållit om fröken de S:t Chamans, med en ifver, som hade hon varit den första flicka som behagat er. Jag sade er ju genast, att föresatsen att gifta er med Zehra ver idel dårskap, dumt tyg; men, då ni sex veckor a:la dagar tillryggalagt den lårga vägen till hotel de S:t Chamans, så hade det väl kunnat låta sig göra, alt en enda gång uppsöka en gammal bekant.n Jag blyges verkligen,, började Bernard. Jag vet, jag veti inföll den gamia leende Ni ville icke gerna tillstå att ni, samma dag ni anhöll om Zehra, förälskade er i en annan